Recension: Vlad Circus: Curse of Asmodeus [PS4, PS5]

Två år har gått sedan jag gjorde mitt första besök på Cirkus Vlad, men redan då var det en upplevelse höljd i en illavarslande dimma, eller kanske rättare sagt rök? Faktum är att det jag upplevde genom ögonen på clownen ”Lazy Ollie” var en blandning av minnen och traumatiska händelser, rester av ett tragiskt förflutet som åter vaknat till liv. Vlad Circus: Descend Into Madness (9/10) var ett minnesvärt spel, och jag har sett fram emot att få veta mer kring denna spännande berättelse. I Vlad Circus: Curse of Asmodeus kommer vi att få bekanta oss med ytterligare minnen av den olycksdrabbade cirkusen, men den här gången tillhörande någon helt oväntad.

I den här berättelsen tar vi oss nämligen rollen som Josef Petrescu, broder till cirkusägaren Vlad, och dessutom en kontroversiell nyckelperson från det första spelet. För att behålla mystiken kring spelens handling tänker jag inte gå in särskilt djupt på karaktärernas relationer och händelserna som kopplar ihop de båda titlarna, men Curse of Asmodeus börjar precis så mörkt och dystert som man hade kunnat ana.

Året är 1921, en tid innan händelserna i föregångaren utspelar sig. Spelet öppnar med en makaber syn då vi får bevittna Josefs avrättning i den elektriska stolen, men något går inte som planerat. Plötsligt vaknar han upp på en brits i en unken källare, vanställd, stum och klädd i en sjukhussärk. Medtagen men målmedveten tar han sig upp på fötterna, och vi börjar utforska omgivningen tillsammans. Det man kunde anta vara ett vanligt bårhus visar sig vara något mycket värre, och det är här vi kommer att spendera stora delar av spelet. För att få veta bakgrunden till Josefs situation kastas vi till och från in i hans fragmentariska minnesbilder, spelbara platser som likt bårhuset fylls av många mörka skrymslen och vrår.

Spelet är, likt sin föregångare, något av en kombination av ett peka-klicka-spel och ett äventyrsspel, fast den här gången snäppet tyngre åt det förstnämnda hållet. Denna gång har utvecklarna skippat stressmätaren som pressade Lazy Ollie, men även struntat i de överlevnadsinslag kopplat till vapen och resurser som fanns i föregångaren. Josef har förvisso en hälsomätare, men den känns ganska överflödig, då jag inte springer på så många situationer där hälsan minskar gradvis. Med det sagt finns det ändå faror, och många gånger måste jag testa mig fram med olika lösningar för att klara livhanken.

Majoriteten av spelet kretsar kring att utforska olika miljöer och lösa upp alla de knutar som hindrar mig från att ta mig vidare i handlingen. Dessa kan vara allt från renodlade pusselmoment till att prata med rätt individer eller hitta föremål och information som kan ge mig nya grepp om situationer jag befinner mig i. Precis som hos dess föregångare finns det en kreativ struktur i spelets utmaningar som kretsar mycket kring associationer snarare än renodlade intelligenstest eller vilda chansningar. Lösningarna är sällan självklara, men inte heller långsökta, och mycket går att klura ut genom att analysera min omgivning allt eftersom jag utforskar den. Balansen är utmärkt, och jag motiveras hela tiden att prova nya lösningar.

Vlad Circus: Curse of Asmodeus beskrivs som ett skräckspel tematiskt, och visst hakar det på den obehagliga känslan som föregångaren lade an där för två år sedan. Precis som då imponeras jag över hur snyggt utvecklingsteamet knådar ihop ett så laddat tema med en stil som samtidigt kan anses väldigt charmig. Handling, manus och ljudbild används effektivt för att förmedla händelser som presenteras, och de håller inte inne på chockvärdet. Det är en träffsäker och stark berättelse, om än något kort, och man lyckas inte riktigt sy ihop säcken så effektivt som man hade kunnat göra. Framförallt upplever jag att man spelar korten lite väl nära kroppen, och vissa detaljer lämnas orörda.

När man pratar om spel, film (och liknande kulturella uttryck) nämns ibland begreppet ”den svåra uppföljaren”, förtydligat som svårigheterna med att följa upp ett sedan tidigare populärt verk. I det här fallet har vissa inslag som fanns i det första spelet tagits bort istället för att utvecklas, vilket jag tycker är lite konstigt. Jag tänker då framförallt på överlevnadsinslagen som jag upplevde som intressanta och fulla med potential. Nu lämnas vi istället med en blygsam hälsomätare och lite läkemedel, vilka inte riktigt fyller någon större strategisk funktion.

Även om Curse of Asmodeus missar att leva upp till det potential det faktiskt har så är det fortfarande ett väldigt underhållande spel, och en skaplig uppföljare. Trots att det här spelet utspelar sig före Vlad Circus: Descend Into Madness skulle jag personligen rekommendera att spela dem i den ordningen de har släppts. På så vis får du (i mitt tycke) bäst grepp om helheten, och förhoppningsvis står man redo för en eventuell uppföljare.