Recension: Vengeful Guardian: Moonrider [PS4, PS5]

Snabbfotade robotsamurajer som slåss i en futuristisk storstadsmiljö. En ganska enkel bild att visualisera, men även en bild som jag tror får mången science-fictionnörd att skälva av nyfikenhet. Applicera dessa teman på ett lika snabbfotat plattformsspel med utmanande svårighetsgrad och en dust av retrokänsla så får du Vengeful Guardian: Moonrider.

Moonrider startas upp från sin robotsömn. En revolution är initierad, och som en av statens väktare behövs han för att kväsa massornas upprorsvilja likt en stövel mot en tändsticka. Men något är annorlunda. Moonrider är inte längre under statens kontroll och det visar sig snart att motståndet har ett finger med i spelet. Han ifrågasätter nu sina gamla mästares avsikter och ger sig ut på en räd mot sina tidigare väktarkamrater vilka inte direkt ser på hans sidbyte med blida ögon.

Spelet är ett klassiskt tvådimensionellt plattformsspel på många vis och har kryddats med drag från 80- och 90-talets många actionspel. Upplägget påminner starkt om det som användes i de tidiga Mega Man-spelen, och då framförallt genom möjligheten att fritt få välja nivå redan från start. Varje nivå har en egen unik boss som ger en ny förmåga om jag besegrar den. Men på varje nivå finns utöver en eller flera minibossar även en och annan hemlig skatt. Dessa är de verkliga stjärnorna när det kommer till vilka verktyg jag har till mitt förfogande och kan ge mig allt från extra hopp till bättre skydd, starkare attacker och så vidare. Missar jag dem kan jag gå miste om en extra effektiv resurs för nästa nivå, så det gäller att vara uppmärksam.

Kontrollen i spelet är följsam och enkel vilket behövs då spelets svårighetsgrad kräver mycket precision från min sida. Moonrider har bland annat ett svärd att vifta ner motståndarna med, men även en del hoppattacker och ovan nämnda specialförmågor till sitt förfogande. Jag har ett begränsat antal liv, men med bra koll på mina hälso- och energimätare går det för det mesta att hantera situationerna jag hamnar i. Nya liv är relativt sällsynta och de tre liven jag startar med fylls inte på mellan nivåerna, utan endast när jag dör och får starta om nivån. Det upplägget känns inte helt genomtänkt och många gånger klarar jag en svår boss med något enstaka liv kvar, ett faktum som gör sig närvarande när jag startar nästa nivå och förväntas klara den med bara ett liv kvar.

En annan sak som rimmar dåligt är kombinationen av Moonriders något korta svärd och att jag tar skada så fort jag snuddar vid mina motståndare. Hade skadan begränsats till att omfatta särskilda fiender hade det känts mer naturligt, men med nuvarande upplägg blir det lite frustrerande att många till synes snygga närstridsattacker slutar i en liten beröring med resultatet att både jag och motståndaren tar skada.

Nivåerna som äventyret utspelar sig på är varierande och bjuder på olika inslag som påverkar upplägget i olika grad. Favoriten är ett ban-segment där jag körandes på en högteknologisk motorcykel far fram på en motorväg jagad av såväl rymdfarkoster som andra motorcyklister. Det är svårt att inte drabbas av intensiv nostalgi vid det här laget och känslan är verkligen på topp. Det finns som nämnt ingen bestämd ordning jag behöver klara av nivåerna på, men efter att ha klarat några stycken inser jag att vissa av dem blir enklare med nya förmågor, något som gör att jag kan spela om dem, leta upp missade hemligheter och sikta på ett högre slutresultat.

Ett av spelets starkaste kort är dess soundtrack, och när jag säger starkt så är det med ett stort S, för de här ljudspåren levererar med råge. Varje låt är ösigare än den förra och lyckas verkligen med att rama in känslan för varje nivå och tema. Musiken är modern i sitt sound men samtidigt nostalgisk på ett klubbigt vis som gör att det passar som hand i handske för ett spel i den här stilen. Med musiken har man också grädden på moset för ett spel som inte bara är väldigt häftigt utan även väldigt underhållande.