Recension: Vane [PS4]

Världens undergång har skildrats på många olika sätt där zombieinvasioner, atomvapenkrig och miljöförstörelse är några av de mest använda. I Vane slängs jag in i handlingen mitt i apokalypsens framfart och alla tidigare visioner om det ultimata slutet bleknar med ens.

Jag styr huvudpersonen genom ett rent helvete där byggnader slits sönder av stormvindar, marken exploderar av blixtnedslag och sand yr omkring mig i en storm som aldrig verkar avta. När hjälten äntligen når porten till fristaden från undergången, vägrar dock fadersfiguren i dörren tillträde. Hoppet om överlevnad förintas likt de av blixtnedslag smältande stenarna omkring mig.

Prologen till Tokyobaserade Friend & Foe’s allra första spel är rafflande och sorgsen på samma gång. Bilden av en värld i kaos har nog aldrig slagit mig hårdare än den jag upplever i Vane. När skärmen mörknar och jag påbörjar själva spelet, sänks dock tempot nämnvärt. Jag styr inte längre den unga individ som jag försökt rädda undan undergången, utan istället en korpliknande fågel.

Min nya protagonist sitter på en kvist och väntar på att jag ska återuppta äventyret, och faktum är att den är så välanimerad att en av våra katter vid tillfälle försökte attackera bilden. Eftersom jag fortfarande värnar om vår gamla TV, trycker jag på X för att börja flyga. Omedelbart får jag sköna vibbar från både Journey och Flower levererat via grafiken och frihetskänslan att flyga.

I de sekvenser där jag styr fågeln slås jag över hur skönt det måste vara att flyga över vidderna. Landskapet flyger förbi snabbt under mina vingar och snart observerar jag något som glimrar i fjärran. Jag följer mina korpinstinkter och styr näbben mot det blanka, skimrande.

Ljusreflektionen visar sig vara en indikation på ett viktigt ställe där jag kan få liknande fjäderfän att hjälpa mig påverka miljön. Men när jag ska landa på objektet som jag behöver manipulera, bubblar ett av spelets tillkortakommande upp till ytan. Om känslan av att flyga i höga hastigheter är befriande, upplever jag styrningen och precisionen i lägre hastigheter som motsatsen – bestraffande. Det tar många försök innan jag hittar rätt och förstår mekaniken för att landa rätt.

Vane utspelar sig i en öppen värld med ganska tydliga avgränsningar, en sandlåda helt enkelt. Jag kan flyga runt i timmar och titta på naturen, utforska grottor och söka underbara utsikter högt uppe i bergen. Dock upplever jag att spelet har lite svårt att förmedla vilken riktning jag ska bege mig i när jag tröttnat på att planlöst glida omkring.

I de partierna där jag styr den mänskliga karaktären är det lättare att förstå vart jag ska, men kontrasten mellan de snabba flygturerna och den långsamma lunken blir också oerhört påtaglig. Det är nästan att jag önskar att det fanns en knapp för att springa.

Berättelsen förmedlas via mina egna tankar då inte ett ord yppas eller en enda bokstav skrivs under mitt äventyr. På något sätt lyckas dock Friend & Foe ändå leverera en magisk upplevelse rent berättarmässigt. Musiken som spelas vid väl valda tillfällen är också overkligt välplacerad. De sköna syntsvepen och arpeggioslingorna skänker mig nostalgiska känslor, och känns som hämtade ur Jean-Michel Jarres storhetstid.

Vane har uppenbara brister i mekaniken, men levererar ändå storhet på så många andra sätt. Om du uppskattar titlarna från thatgamecompany, bör du definitivt ge denna berättelse några timmar av ditt liv.