Recension: Underhero [PS4]

Kan vem som helst bli en hjälte? Ja, i Underhero får en av de mest osannolika individerna axla rollen efter en lika oväntad incident. Plötsligt är jag inte längre storskurkens hantlangare, utan en undercover-hjälte med lika delar tafatthet som okunskap. Det är en intressant start som får mig att dra på smilbanden nästan direkt.

Underhero går nog lättast att beskriva som ett plattformsspel med rollspelsinslag och udda humor. Det är en intressant kombination som trots att den har gjorts tidigare fortfarande känns fräsch och intressant. Framförallt humorn sitter extra bra och gör sig konstant påmind både i strider, nivåer och manus.

Spelets handling kretsar som nämnt tidigare kring en helt vanlig fiende (tänk en shy guy från Super Mario med mentaliteten hos en Grunt från Halo) som helt plötsligt byter sida på grund av ett talande svärdsfäste. Chefen blir helt plötsligt min värsta fiende utan att han vet om det och en underjordisk kamp tar sin början för att rädda riket. Istället för att leta upp bossar å chefens vägnar så letar jag upp dem för att dela ut stryk och moralkakor.

Mr. Stitches, inte den trevligaste killen i spelet.

Stryket förmedlas genom ett intressant stridssystem som blandar plattformshoppande undanmanövrar, vältajmade attacker och mycket uppmärksamhet från spelarens håll. Springer jag ihop med en motståndare hamnar jag i en stridssekvens och olika handlingar blir tillgängliga. Så gott som samtliga av dessa kostar energi att utföra, vilket gör att det blir en fin balans mellan att attackera och hoppa undan angrepp när det krävs.

Min hjältes olika förmågor är varierade och alla har sin funktion och användningsområde. Min absoluta favorit är en liten slangbella som gör sig bäst mot flygfän och snabbfotade antagonister. Att jag kan skjuta mössan av min motståndare och se dem förvirrat missa en runda när de letar efter den bidrar bara till nöjet.

Just striderna är en av de större höjdpunkterna i spelet och är värd att lyftas fram lite extra. De är ganska enkla i sitt utförande men de finurliga lösningarna, som den med mössan som nämns ovan, gör att det är lika spännande var gång man möter en ny motståndare. Attackmönster varierar och det gäller att vara uppmärksam för att lära sig att hoppa, ducka, skölda eller göra en tajmad motattack för att undvika skada. Fiendevariationen skulle kunna vara större, men i det stora hela är de flesta intressanta.

Slangbellan funkar även mot närgångna fiender.

Själva plattformssekvenserna håller dock inte riktigt samma klass som striderna och blir ibland lite långdragna. Nivådesignen varierar från ganska bra till ganska enformig, och i vissa områden undrar jag till och med vad syftet med vissa utrymmen är utöver utfyllnad. Jag uppskattar kombinationen av rollspel och plattformsspel, och det stör mig därför inte allt för mycket, men det skulle definitivt kunna finslipas en del.

Likaså känns styrningen aningen sladdrig och utdaterad, vilket får till följd att jag ofta upplever det som att vissa handlingar blir krångliga att utföra. Att karaktären glider en bit när jag stannar eller inte utför handlingar lika fort som jag trycker är därför något av en frustrationsfaktor.

Trots förbättringspotential är Underhero ett väldigt underhållande spel, framförallt sett till humorn, stridssystemet och den estetiska designen. Handlingen är annorlunda och intressant, vilket får mig att sträva framåt. Dessutom uppskattar jag inslaget av malplacerade minispel och händelser som testar mig på olika vis. Vad sägs till exempel om lite frågesport, kapplöpning eller kassettbandsjakt mitt i äventyret? Gillar du den gamla skolans plattformsspel från 90-talet i kombination med udda rollspel kommer Underhero troligtvis att passa som hand i handske.

2 kommentarer
  1. Alestes Alestes
    • Jonny Lindmark Jonny Lindmark

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.