Recension: Ultracore [PS4]

Att  moderna spel hämtar inspiration från äldre titlar är väldigt vanligt, framförallt när det kommer till estetisk design, men även till spelens upplägg. I det svenskproducerade run-and-gun-spelet Ultracore tas steget längre, men det har sin förklaring. Det skulle nämligen ha släppts redan 1994, men med en ny konsolgeneration på gång lades det på is, publiceringen blev inställd och spelet föll i glömska.

I många fall hade en modern spelutvecklare som fått ett sådant spel på halsen kanske tagit isär det, plockat ur alla godbitar, moderniserat det och släppt det som en retroinspirerad nyskapelse. Men så blev icke fallet med Ultracore.

Precis som med andra spel i samma genre kretsar det kring plattformsäventyrande med inslag av skjutvapen och ettriga fiendehorder. Temat är science fiction och det osar starkt av actionfilm från 80- och 90-talet, något som gör att det är lätt att föreställa sig spelets huvudkaraktär som en Van Damme, Willis eller Schwarzenegger i miniatyrform där på skärmen.

Att spelet nästan har behållits helt enligt ursprungsversionen från 1994 märks både på stilen och upplägget. Till exempel går det inte att spara sina framsteg i en sparfil, utan hoppet ligger i att snällt leta upp papper och penna och klottra ner en onödigt lång kod som erbjuds efter varje avklarad nivå. Att skriva ner det på mobilen funkar givetvis med, men ska man spela retro så ska man spela retro tycker jag och flinar lite för mig själv om mitt nostalgiska sinne.

Liv, poäng och tid, klassiska inslag i äldre spel.

Det jag kan tänka mig har moderniserats lite från ursprungsförlagan är kontrollen som känns flexiblare och mer strömlinjeformad än hur många spel var förr, framförallt eftersom dagens styrspak för det mesta ger bättre styrning än det för den tiden vanligare styrkorset. Att navigera sig runt banorna och peppra robotar, hoppa hinder och låsa upp dörrar flyter därför på väldigt bra, men även här smyger sig forntidens designval in – på gott och ont beroende på hur man ser på det. Bland annat kan en minivariant av den klassiska ”castlevania-låsningen” inträffa när man blir skadad, vilket kan innebära stor fara om du står vid exempelvis ett stup eller annat riskområde.

Likaså kan fiendernas instinktiva marscherande framåt innebära att man ibland får oväntat besök i form av oknytt som trillar genom hisschakt ner i huvudet på en, tränger in en precis utanför dörrar och liknande.

Charmiga bildsekvenser fyller ut spelets handling.

Nivåerna är ibland lite förvirrande i sin design och vid några tillfällen hänger jag inte riktigt med i vart jag ska, men eftersom tiden jag har på mig för att klara varje nivå är ganska generös så känns det ändå som att det är i sin ordning. Lite överallt finns det hemliga utrymmen som med några skott kan avslöja allt från extraliv, extra tid, nya vapen m.m. Dessa är bra att samla på sig eftersom de gör sig väldigt användbara vid varje nivås två bossar; en mesigare halvboss och en större avslutningsboss. Dessa är kanske inte alltid jättespännande, men de utgör en bra omväxling från plattformandet och bidrar till att spelet har ett bra tempo som greppar mitt intresse.

I slutändan är Ultracore en härligt gammeldags äventyrsupplevelse där ordet retrodoftande inte riktigt räcker till. Ett begränsat antal liv, poäng- och tidsmätare, labyrintliknande nivåer och enkel AI kanske inte går hem hos alla, men vill man uppleva hur ett spel kunde vara i början av 90-talet, är det en tidsresa som heter duga.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.