Recension: Two Point Museum [PS5]

Two Point Museum är vad jag skulle klassa som en affärssimulator där du ska bygga ett museum, eller ett imperium av muséer, som går runt ekonomiskt samtidigt som det utövas forskning och expeditioner för att hitta nya föremål och varelser.

Simulatorer är vanligtvis inte en av mina favoritgenrer, då jag ofta tråkas ut av repetitivt mikromanagerande av detaljer med liten positiv återkoppling. Men här finns en charm och ett upplägg på kampanjen som ändå får mig att spela vidare.

När spelet startar får jag välja om jag vill spela kampanjläget eller bygga på fri hand i ett sandlådeläge, och det blir snabbt tydligt att kampanjen rätt val att börja med. Expansionen av din verksamhet och vilka expeditioner du kan genomföra portioneras ut bakom mindre uppdrag som på ett väldigt pedagogiskt sätt lär dig både hur du gör för att bygga ut ditt museum, underhålla det och utöka det med nya objekt. Det känns helt rätt att börja med ett naturhistoriskt museum fyllt med dinosaurieskelett och fossil, även om jag en bit in måste starta ytterligare ett museum med ett annat tema.

Jag känner en klump av oro i magen när jag stressat börjar hoppa mellan mina två muséer, men jag lär mig snabbt att när jag jobbar i det ena så behöver jag inte oroa mig för det andra och kampanjuppdragen leder mig till en anläggning i taget.

Även expeditionskartan är otroligt balanserad och kräver att jag hittat vissa objekt eller byggt någon uppgradering för att låsa upp nya platser. Expeditionerna i sig är i enklaste laget och jag hade gärna sett fler beslutspunkter och händelser med dilemman som dyker upp alldeles för sällan.

Som jag nämnde inledningsvis är spelet i grund och botten en affärssimulator, och ju längre jag spelar desto tydligare blir det. Jag måste på ett väldigt kapitalistiskt sätt se till att sko mig på muséet jag bygger genom att höja biljettintäkter, bygga butiker och caféer och strössla hallarna med donationsboxar. Det går dessutom att sälja annonsutrymme och plats för konstverk i ditt museum. Jag inser också att om jag ska lyckas så tvingas jag se min personal som förbrukningsvaror där erfarna individer blir så dyra att jag tvingas ersätta dem med billigare, mer oerfaren arbetsstyrka.

Spelet genomsyras av en charm och humor som ibland får mig att gå ned på lägsta hastigheten och bara zooma in och följa besökare på mitt museum eller följa med på en rundtur med en av mina guider. Det dyker upp individer som klätt ut sig till isfolk, clowner vandrar runt bland utställningarna och folk handlar i godisautomaten en minut för att tvingas springa på muggen nästa.

När jag expanderar likt The Smithsonian och får en andra hall i en annan byggnad tappar jag dock lite av överblicken, och jag tycker också att det blir lite spretigt när jag tvingas blanda förhistoriska föremål och en botanisk utställning. Jag förstår tanken, men upplevelsen vattnas ur för mig (och det är inte ett skämt kring mitt marinmuseum).

På det hela taget charmas jag av Two Point Museum och det är ett ganska avkopplande spel som går att spela medan du lyssnar på en podcast eller musik, men i slutändan önskar jag att jag tyckte mer om det än jag gör. Det förtjänar en bred publik och bjuder dessutom på det överlägset bästa gränssnitt jag har sett för handkontroll i någon simulator.