Recension: Trinity Trigger [PS4, PS5]

I världen Trinitia pågår ett konstant krig mellan de olika gudomligheterna ordning och kaos. Ingen av dessa sidor är elak eller god, utan representerar egentligen bara motsatser med sina olika för- och nackdelar. Men tack vare en mogenhet som jag önskar skulle finnas i vår värld, kämpas inte kriget mellan hela nationer utan istället av speciellt utvalda hjältar.

Självklart är Cyan, som är huvudkaraktären i Trinity Trigger, en sådan hjälte. Till en början är han helt ovetande om sitt öde, men ju mer berättelsen utvecklar sig, desto tydligare står det att han är en av de utvalda.

Trinity Trigger påminner i sin spelform väldigt mycket om de japanska rollspel som släpptes under 90-talet, blandat med en gnutta Zelda-inspiration. Det borgar därför för en hel del nötande av nivåer och en konstant strävan efter att få nya färdigheter som hjälper mig att nå nya områden.

Jag upplever själva huvudberättelsen som relativt linjär och den utspelar sig i lagom takt för att även den ovane spelaren ska känna sig hemma. I vanlig ordning dyker det även upp en mängd sidouppdrag längs resan för den som vill passa på att roffa åt sig lite extra pengar eller erfarenhet. När det gäller både sidouppdrag och huvudspåret håller de en ganska god standard. Höjdpunkterna i spelet är dock utforskande och strider. Redan i början av spelet får jag tips om att hålla ögonen öppna efter avvikande utformning av miljöerna eftersom det ofta finns en dold stig i närheten som leder till gömda skatter. Denna typ av segment finner jag roande och avkopplande.

När det kommer till striderna, är de uppbyggda med en lite större komplexitet. Från början är Cyan ensam, men inom kort slår Elise och Zantis följe och de kompletterar både i stridsstil och i karaktärsuppbyggnad. Mina tre hjältar har varsin trigger – en slags varelse som hjälper dem att strida. I takt med att äventyret går framåt, utvecklas även dessa varelser och lägger till nya vapentyper till hjältarna.

En bit in i berättelsen börjar jag få ordentligt med alternativ att bolla mellan då varje karaktär, förutom att de är unika, även besitter olika typer av vapen via sina triggers. Och nu öser spelet utmaningar både gällande fiender och terräng där jag konstant måste växla mellan karaktärer och triggers.

Om det är något som jag tycker saknas i detta annars mycket underhållande spel, är det en lite intelligentare hantering av mina sidokaraktärer. Som det är nu, behöver jag själv växla till dem för att använda specialförmågor i strid, något som gör upplevelsen en smula hoppig. Jag upplever dessutom att Trinity Trigger är lite väl linjärt, eftersom historien egentligen inte erbjuder några vägval alls.

Men på det stora hela, är detta en riktigt bra och mysig upplevelse med rejäl inspiration från 90-talets färggranna, japanska rollspel. Ett måste för dig som uppskattade Secret of Mana eller liknande spel.