Recension: Triangle Strategy [PS5]

Det har hunnit gå ett par år sedan jag avnjöt Square Enix:s lite simpelt döpta Triangle Strategy till Nintendo Switch. Nu har titeln dock väckts till liv igen i all sin HD-2D-prakt och släpptes lite från ingenstans till PlayStation 5 den 20 augusti. Håller berättelsen om Serenoa Wolffort och The Saltiron War fortfarande eller bör fans av strategiska rollspel titta åt ett annat håll?

Triangle Strategy (allvarligt talat, det är en riktigt usel titel) utspelas i riket Norzelia, ett land som är indelat i tre nationer. I norr finns Aesfrost, som kontrollerar Norzelias järnproduktion. Sydöst om Aesfrost ligger Hyzante som inte bara är den andliga mittpunkten utan även det område där salt utvinns. Mitt emellan ligger idylliska Glenbrook, där Norzelias stora flod rinner och möjliggör transport av såväl salt som järn.

I vanlig ordning när olika nationer har tillgång till något som de andra nationerna vill ha blir det stökigt och efter att ha utkämpat The Saltiron War har de tre staterna nått en bräcklig fred som varar i flera årtionden. Tills den plötsligt slutar vara. Det är i samband med detta som Triangle Strategy drar igång och placerar oss i rollen som Serenoa Wolffort, en prins i Glenbrook som blir den kanske viktigaste spelaren när de tre nationerna dundrar samman på nytt.

Alla som någon gång har spelat titlar som Advance Wars, Final Fantasy Tactics eller Fire Emblem vet vad som väntar rent spelmekaniskt. Det är turodningsbaserade strider med flertalet enheter ur ett isometriskt perspektiv. Spelet förlitar sig på samma typ av sten-sax-påse-upplägg som många andra spel i genren och det fungerar precis lika bra här som i andra titlar, om inte rentav bättre.

För att ytterligare luta sig mot titelns triangel finns även det så kallade conviction-systemet, där Serenoa ställs inför diverse svåra val som alla påverkar hans resa framåt. ”Utility”, ”Morality” och ”Liberty” är de tre ideal som influeras av valen jag ställs inför och baserat på dessa kan berättelsen ta olika vägar och det kan även påverka vilka karaktärer jag kan liera mig med senare i spelet. I vissa lägen behöver jag rentav övertyga mina allierade om mitt beslut i något som närmast kan liknas med domslutet i en rättegång, där en faktisk våg symboliserar åt vilket håll det hela lutar.

Systemet är välbalanserat och underhållande, vilket lockar till fler genomspelningar där jag testar på olika val och kampanjens uppdrag och berättelse kan faktiskt skilja sig mer än väntat beroende på valen jag gör i rollen som Serenoa.

Den grafiska stilen passar genren utmärkt och den HD-2D-stil som Square Enix använt så framgångsrikt i Octopath-spelen levererar en visuell fest för ögonen även här. Kombinerat med musik som levererar några riktigt fantastiska stycken är det överlag en nästan felfri presentation som erbjuds. Jag säger dock ”nästan” för det finns ett område där jag tycker spelet fallerar ordentligt emellanåt och det är röstskådespelarna.

Min kritik gäller inte alla bör nämnas, men Serenoa och flera av karaktärerna som står honom närmast har en tendens att leverera sina repliker antingen väldigt styltigt och överdrivet teatraliskt eller helt utan inlevelse. Det låter oftast mer som folk som står i ett ljudbås och bara läser upp repliker snarare än skådespelare som träder in i rollen som de olika karaktärerna. Detta är extra synd då berättelsen överlag är välskriven och intressant men bristen på inlevelse från skådespelarna förtar mycket av dess styrkor, tyvärr.

Med det sagt är Triangle Strategy (titeln till trots) ett lysande exempel på SRPG-genrens allra bästa sidor. Striderna är taktiska och utmanande, de olika klasserna är intressanta och interagerar med varandra på ett bra sätt och Norzelia är en spännande skådeplats för intrigerna. Om du har minsta intresse av genren förtjänar Triangle Strategy absolut en närmare titt.