Recension: Trials of Mana [PS4]

Fans av japanska rollspel har länge suktat över Seiken Densetsu 3 som släpptes på Super Nintendo 1995, mycket eftersom det inte översattes till engelska när det begav sig. Nu har Square Enix med Trials of Mana gjort en komplett nytolkning av klassikern och den här gången är det nyskapat från grunden och bjuder på en tredje dimension, och en renodlad enspelarupplevelse.

Du väljer en av sex huvudpersoner och vilka två följeslagare du vill ha med dig och som också påverkar berättelsen spelet igenom. Huvudberättelsen är densamma, men prologen och en del händelser under spelets gång är tätt sammankopplat med ditt val av figur.

Onda makter är på jakt efter ett magiskt svärd som kommer att ge ägaren unika krafter. Ovanpå detta håller all magi i världen på att dö ut. Det blir därför ditt uppdrag att skydda de åtta manastenarna, som motsvarar olika element, för att skydda svärdet och managudinnan. Berättelsen är ganska enkel och rakt på sak, vilket å andra sidan lägger fokus på din upplevelse och hur du utforskar din omgivning.

Självklart har alkemisten som kan hjälpa till med researrangemang ett ordvitsigt namn.

Just utforskningen vill jag lyfta fram extra, då varje karta är sprängfylld med avstickare och vrår där det alltid finns något spännande att hitta. Det är alltid värt att utforska varje karta även om monstergrupper hinner återvända till platser du har varit på, vilket innebär att du måste besegra än gång till. Både skatter och monster kan ge dig frön som du kan odla vid värdshus och som ger slumpmässig utrustning eller engångsföremål som gör dig starkare framöver.

I grund och botten är Trials of Mana ett actionrollspel med stort fokus på närstrider. Det finns specialattacker och trollformler, men båda dessa har finita källor och jag kommer på mig själv med att hushålla för svårare strider och falla tillbaka på vanliga närstridsattacker. Där finns det en svagare, snabb attack, en starkare och en uppladdad attack. Tyvärr känns det som om den snabba gör mest skada i längden och jag faller snabbt in i rutinen att hamra på cirkelknappen så snabbt det går i strid efter strid.

Är det en sköldpadda eller en fågel? Jag vet fortfarande inte…

Yrkes och nivåsystemet känns oväntat fräscht och bjuder på en hel del taktiska val. När du går upp i nivå får du placera ut egenskapspoäng i exempelvis styrka eller intelligens och dessa påverkar direkt skada, liv och andra sekundära värden samtidigt som vissa specifika värden låser upp färdigheter och magier. På vissa karaktärsnivåer ges också möjligheten att byta yrke och fördjupa sina färdigheter.

Den grafiska stilen är enkel men stilren, och bjuder på mysiga miljöer och gulliga monster. Musiken är trallvänlig, men musikstyckena är för korta och återanvänds för mycket och blir tyvärr enformiga och aningen enerverande i längden.

Nu störde jag visst i bossens ångbastubadande.

Trots att spelet känns modernt finns det aspekter som får mig att nostalgiskt dra på smilbanden. När jag väl låser upp världskartan får jag först ett sätt att åka runt världshaven för att senare kunna flyga fritt över kartan, precis som det var i japanska rollspel på 1990-talet.

Bitvis känns spelet lite enformigt, men det finns tillräckligt många detaljer för att hålla mig intresserad och köra vidare. Bosstriderna glänser lite extra och några av dem var riktigt kniviga. Gillar du nostalgiska actionrollspel kan det inte gå fel med Trials of Mana, och omspelningsvärdet blir stort eftersom det finns nya figurer att spela med och utveckla.

Ett svar
  1. Thomas Thomas

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.