Recension: Transference [PS4, PSVR]

När Ubisoft försöker förklara vad spelet Transference egentligen är, väljer de att likna det vid en Escape room-simulator som utspelar sig i en galnings psyke. Beskrivningen passar ganska bra om jag ser till ren spelmekanik, men det finns samtidigt ett djup i denna titel som erbjuder så mycket mer.

Ända sedan begreppet Virtual Reality introducerades (och kanske tidigare än så), har nog tankar och drömmar hos oss människor lockats av tanken att migrera vår själ och medvetande till något syntetiskt, något lagrat. Evigt liv behöver inte nödvändigtvis betyda att vi ska leva i all evighet i våra fysiska kroppar, utan kan också betyda att vår entitet lagras så att vi kan existera tillsammans med våra nära, långt efter att vi har gått bort.

Detta är pappa Raymond. Smått galen men med ett hjärta av virtuell kärlek.

Detta är pappa Raymond. Smått galen men med ett hjärta av virtuell kärlek.

Transference är ett samarbete mellan produktionsbolaget SpectreVision och Ubisoft Montreal där tonvikten ligger på att utforska en familjerelation och familjens öde. Allt börjar utanför en lägenhetsfastighet som huserar ett antal familjer. Med en fast hand styrs jag dock bort från övriga lägenhetsinnehavare, och in i Raymonds familj och dess bostad. Redan från början lär jag mig att värja mig från mörkret i trapphuset där något elakt och ont verkar härska.

Inom kort inser jag att Raymond är en forskare som försöker lagra människors medvetanden och personligheter i en alternativ existens. Om det är VR eller inte är osäkert, men självklart går spelet att uppleva med hjälp av PlayStation VR (8/10). Dock är det inte själva upplevelseformen som står i fokus utan snarare de känslor som blommar upp när jag utforskar den trasiga familjens hem.

Förutom en halvgalen forskare till familjefar, växlar jag mellan att ikläda mig rollen av den musikaliska modern och ett smått deprimerat, mobbat barn. Jag ställs inför många svåra upplevelser i familjens lilla hem och känslorna svajar mellan ångestfyllda tankar om skilsmässa och hopplösheten i sonens önskan om att ha fred inom familjen.

Det kanske är dags att besöka en familjepsykolog?

Det kanske är dags att besöka en familjepsykolog?

I min strävan att få se upplösningen, växlar jag mellan karaktärerna genom att trycka på ljusknappar i lägenheten och beroende på vem jag spelar, ändrar sig förutsättningar och miljöerna dramatiskt. Att livet utspelar sig i en virtuell verklighet är uppenbart eftersom jag konstant stöter på felkoder i programmet och sköna, The Matrix-inspirerade anomaliteter. Emellanåt känns det också som att jag befinner mig i ett avskalat Animus från Assassin’s Creed-spelen, blandat med de VR-inslag som serien lägger ovanpå sin historiska världsbild.

Med sin korta speltid, som sträcker sig över cirka två timmar, känns det som att priset för Transference är aningen högt. Men om jag ser till upplevelsen som jag fått ta del av, är summan snarare försumbar då jag har fått uppleva och känna så mycket. Titeln skänker så mycket mer än ett logiskt pussel som måste lösas för att komma vidare; den ger mig insyn i livsödet hos en smått trasig familj och väcker liv i många viktiga tankar hos mig som spelare och familjefar.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.