Recension: Thimbleweed Park [PS4]
När Ron Gilbert utannonserade en Kickstarter-kampanj för Thimbleweed Park var det många äventyrsfantaster som jublade och öppnade sina plånböcker. Inte mindre än 17000 entusiaster drömde sig tillbaka till tiden då Gilbert arbetade med spel som Maniac Mansion-serien, Monkey Island-serien och Indiana Jones and the Fate of Atlantis. Utan att gå händelserna i förväg kan jag avslöja att Thimbleweed Park verkligen väcker vibbar från tidiga LucasArts-spel.
Likheterna är många både vad det gäller utseende, gränssnitt och känsla. Mest likt blir det Maniac Mansion och uppföljaren Day of the Tentacle då du under spelets gång kontrollerar fem helt olika huvudpersoner och många av gåtorna kräver samarbete mellan dem.
Gränssnittet transporterar mig 25 år bakåt i tiden med skärmen uppdelad i ett antal verb, innehåll i ryggsäcken och själva spelytan exakt som i ett par av spelen jag nämnde ovan. Till en början känns det lite klumpigt, även om nostalgikern i mig gör några frivolter av lycka. Successivt vänjer jag mig dock och ganska snart inser jag att många av pusslen hade varit omöjliga att genomföra med ett mer generiskt kontrollsätt.
Ett mord har begåtts i den lilla staden Thimbleweed Park och två federala agenter får till uppdrag att utreda brottet. Gilberts skruvade humor känns snart igen och persongalleriet i staden blir mer och mer skruvat. Utseendemässigt ser agenterna ut som Mulder och Scully från Arkiv X och självklart dyker det upp små referenser till det. Berättelsen vecklas snabbt ut till något mer än en simpel mordgåta och du bjuds både på överraskningar och avancerade utvecklingar.
Spelet kommer i två svårighetsgrader där den svårare har betydligt klurigare pussel även om det är samma berättelse i botten. Gåtorna i sig är smarta och svåra, men väldigt sällan ologiska om än bitvis långsökta. Vid några tillfällen är jag tvungen att leta hjälp på Internet för att komma vidare men varje sådan nödlösning kantas av skamsna känslor. De mest invecklade pusslen kräver koordination med tre olika figurer, många moment och påtvingar en tidsbegränsning. En fördel är att du kan prova lösningar utan att riskera att spelet tar slut eller att du låser in dig i en återvändsgränd. Det finns ett par tillfällen där du kan få spelet att ta slut men du varnas innan att du kanske borde spara först.
Det finns inte speciellt många platser i spelet, men många av besöken i dem blir väldigt långa och en stor del av min tid tillbringas att springa mellan olika områden. Det blir tyvärr segt i längden och när jag inser att fel person har saken jag behöver blir det extra mycket springande och bytande av figurer för att flytta över föremålet. Tempot i spelet är väl avvägt och känslan att hela tiden åstadkomma något för att driva berättelsen framåt taggar mig och jag slukas upp av det.
Om jag jämför med andra moderna peka-och-klicka-äventyr, imponeras jag över hur otroligt omfattande Thimbleweed Park är. Varje gång som jag tror att jag närmar mig slutet, nystas en ny tråd upp som jag måste följa upp. Det enda som drar ned tempot är att den kantiga grafiken bitvis är plottrig och i kombination med att jag styr en markör med styrspaken, händer det att jag missar ett föremål som behövs för att komma vidare.
Som helhet är Thimbleweed Park ett fantastiskt spel och om du, precis som jag, älskade eran när LucasArts och Sierra ägde genren, är detta ett spel som du inte får missa. Förbered dig på att behöva lägga ifrån dig kontrollen, fundera igenom hur du kan lösa uppgiften framför dig, svära lite grann för att senare slå dig för pannan när du inser hur självklar lösningen är.