Recension: The Sun & Moon [PS4]

Har du spelat något spel som är så frustrerande svårt att du balanserar mellan att slänga handkontrollen i väggen och att försöka en gång till? The Sun & Moon är ett sådant spel. I korthet är det en minimalistisk pusselplattformare med tidsbegränsningar, och nyckelordet minimalistisk blir ganska påtagligt när det första jag ser är att nedladdningen på PS4 är ungefär 50 MB. Då svindlar mina tankar och jag undrar hur de gjort ett PS4 spel som är avsevärt mindre än de flesta av mina mobilspel?

När jag startar första banan tänker jag utseendemässigt direkt på PixelJunk Eden, även om The Sun & Moon inte har samma organiska känsla. Speltekniskt tänker jag på spel som Super Meat Boy, med korta, svåra banor där jag enkelt och snabbt kan återställa banan till startposition.

Modellen för varje bana är i grunden enkel, där du ska samla tre stycken kulor och sedan bege dig till maskhålet. Det som är unikt för spelet är att du kan fasa dig genom mark och väggar medan du behåller din fart och rörelse. Gravitationen reverseras dessutom, vilket innebär att du kan få till spektakulära hopp, men också att du kan trilla igenom plattformar om du ramlar för långt innan du dyker in i marken.

Jag är på en båt!

Varje bana har tre tidsmål och ofta är målen så korta att jag i början både fem- och tiodubblade dem. Ett tips är att helt ignorera tidsmålen och fokusera på att bli ett med kontrollerna. Svårigheten i spelet är i första hand att förstå hur du ska undvika fiender, knivblad och gravitation, och i andra hand att utföra dina fasningar till perfektion.

Kontrollerna är supertajta, vilket de måste vara i den här typen av spel. Nivådesignen är bra, men blir lite enformig i längden och variationen är inte tillräcklig för att hålla i 150 banor. Musikspåret är komponerat av Dubmood och har använts som en av spelets styrkor i trailrar. Jag gillar generellt bitpop, men här tröttnar jag snabbt och stänger av ljudet på TVn och lyssnar på egen musik istället. Ett annat minus är kartan där jag väljer bana, där ordningen på banorna känns nästan slumpartad och där jag får lägga alldeles för mycket tid och krut på att navigera mellan dem.

Knivig bana, dock inte särskilt eggande.

Det ultimata testet för mig om ett spel är bra eller inte är hur mycket jag går och funderar mellan sessionerna och hur mycket jag längtar till nästa spelomgång. Tyvärr finns inte det där suget där för mig och jag kommer på mig själv att tänka uteslutande på andra spel jag spelar parallellt. Svårighetsgraden är avskräckande för mig, och jag har helt enkelt inte kul när jag måste spela om en bana 20 gånger efter att jag genomskådat hur jag ska lösa den.