Recension: The Stone of Madness [PS5]

The Stone of Madness utspelar sig i ett spanskt kloster år 1799, där byggnadens nunnor och munkar tar hand om mentalt instabila människor. Det är åtminstone vad som visas utåt för allmänheten, men i hemlighet försvinner dessa inlagda personer och ryktet går om att något fasansfullt har hänt dem.

Prästen Alfredo är själv inlagd i klostret, men han är fast besluten att ta reda på sanningen om de försvunna patienterna och sedan fly därifrån. Han behöver dock hjälp, och hittar fyra allierade för att verkställa sin plan att rädda de inspärrade människorna och berätta sanningen för allmänheten. Bland Alfredos allierade är häxan Agnes, flickan Amelia, stumme Eduardo och lönnmördaren Leonora. Alla fem lagkamrater har egna förmågor som kan hjälpa varann under deras planerade rymning.

The Stone of Madness är ett taktiskt rollspel där jag kontrollerar upp till en trio av nämnda kvintetten när jag försöker smyga förbi vakter och andra faror under vägen. Det gäller att undvika vakternas vakande ögon, för om jag upptäcks börjar en jakt, och om en vakt hinner ifatt får den valda hjälten en snyting. Påföljder blir reducerad hälsa och en ökad misstanke, och förlorar en hjälte all hälsa måste hen vila i sin cell vilket kostar ett dygns frånvaro.

Jag tycker om den visuella stilen i spelet. Omgivningen påminner om levande spansk konst från 1700-talet. Jag har en bra vy över klostrets rum, vakternas röreslsescheman likaså alternativa flyktvägar åt mina protagonister. Fiendens synfält skildras som ett färgat område i spelmiljön som är indelat i ett grönt och ett randigt fält. Det sistnämnda är längre ut, vilket gör möjligt för mig att smyga obemärkt. Men blir jag upptäckt fylls synfältet i en röd färg, tills fienden börjar springa mot mig vilket innebär att den kontrollerade hjälten måste gömma sig.

I frizoner kan jag vandra omkring utan att vakter bryr sig, men om jag rotar i lådor eller försöker bryta mig in i ett rum kommer jag ändå att drabbas av konsekvenser. Det är dessvärre svårt att agera vid rätt tillfälle, då ett rum kan ha flera väktare vandrar omkring.

De fem hjältarna har olika fobier vilket förhindrar deras förmågor inom en begränsad radie. Rädslan bryter ner deras förnuft stegvis, och om mätaren når botten, utvecklas en fobi som gör spelet ännu svårare. Ett praktexempel på detta är Alfredos rädsla för lik och våldshandlingar, som gör honom panikslagen. När jag råkade bryta ned hans förnuft, så blev han dessutom ljudkänslig och fick migrän när Eduardo flyttade en stor låda bredvid.

The Stone of Madness är kul när jag kan testa hjältarnas förmågor och låta mig strategiskt verkställa min plan. Det är möjligt att länka ihop tre hjältar och låta dem vandra tillsammans, men de kan inte gå in i ett nytt område då två av dem stannar. Det är oftast en bagatell, men när de blir jagade blir det ett irritationsmoment eftersom de kvarstående blir tagna av vakter. Jag får svårt att hålla reda på mina utspridda karaktärer och panik uppstår när flera blir upptäckta samtidigt. Vid genomspelningen sänkte jag svårighetsgraden då flera av dessa situationer uppstod, ändå känns spelet rätt utmanande vid lägsta nivån.

När natten nalkas kan jag välja att lägga mig och förbereda inför nästa dag. Vid nätterna kan kvintetten återhämta sig genom att exempelvis tillverka bandage, läka varann och läsa böcker för erfarenhetspoäng. Jag kan låsa upp nya förmågor som kan lösa en svår situation, som att barrikera dörrar med Eduardos kedjor.

The Stone of Madness har en intressant berättelse och erbjuder vägskäl vilket kan locka till fler omspelningar, men tyvärr gör den höga stressnivån och det hårda motståndet mig ytterst tveksam till att spela en omgång till.