Recension: The Procession to Calvary [PS4]

Det heliga kriget är slut, och korstågens tid är förbi. Men för en synnerligen blodtörstig kvinnlig soldat så känns det vinsten som en stor tomhet. Vem ska jag nu slå ihjäl? Hela min existens har ju gått ut på att ha ihjäl fienden och nu får jag inte strida mer? Nåväl, jag kanske borde lugna ner mig, slå mig ner under en korkek någonstans och bara lukta på blommorna.

Eller kanske inte. Efter ett snack med vår nya ledare, odödliga John läser jag mellan raderna att Himmelska Peter kanske inte är en så bra snubbe ändå, så sagt och gjort – jag ger mig ut på ett personligt korståg att undersöka den här skummisen.

Att få ett möte med Himmelska Peter är dock lättare sagt en gjort. Resan dit är fylld av kluriga utmaningar och mitt första hinder är att försöka få tag på ett par åror som någon har lagt beslag på. Här ställs jag inför mitt första moraliska dilemma – ska jag snällt fråga om jag kan få årorna som en soldat använder som kryckor eller ska jag helt enkelt hugga ner stackarn och ta dom? 

Självklart tränar ett par vältränade herrar brottning på stranden. Jag har dock annat att tänka på, jag ska söderut efter att ha hämtat ett par åror.

The Procession to Calvary är ett klassiskt peka-och-klicka äventyr med en helt vansinnig grafisk stil och stämning. Namnet i sig är lånat från en renässanstavla målad av Pieter Brugel (den äldre) 1564 och hela spelet använder sig av ett flertal mer och mindre kända tavlor från den perioden. Alla animerade i vad som bäst kan beskrivas som en Monty Pythonsk stil (eller Terry Gilliam-inspirerad stil för att vara petig). Humorn och alla små detaljer i vad som sker skvallrar om att utvecklaren, Joe Richardson, är ett stort fan av humorgruppens surrealistiska, nattsvarta och märkliga humor. 

Under resans gång stöter jag på en handfull märkliga karaktärer, bland annat en trollkarl som lovar att lära mig att gå på vatten (och som senare blir korsfäst) och ett gäng korrupta kardinaler som inte vill låta mig komma in i katedralen utan rejäla mutor. Jag får även hjälpa Vermeers kända “Flicka med pärlörhänge” få sitt självförtroende (och pärlörhänge). Det finns så många små, fyndiga detaljer att det är svårt att komma ihåg alla. Dialogen och alla små finurligheter får mig att skratta högt rätt ofta. 

Kanske borde köpa en souvenir att ta med hem?

Precis som de bästa Monty Python-sketcherna så lyckas The Procession to Calvary att inte dra ut på saker för länge eller bli upprepande, utan det flyter på i en rätt rask takt och lyckas verkligen charma mig helt. Hur Joe Richardson har lyckats få liv i alla dessa renässanstavlor och fylla de med rörelse och humor är fascinerande och imponerande. 

Hur gick det så för min blodtörstiga korsriddar-dam? Lyckades hon stilla sin blodtörst eller fortsatte hon kriga för kung och fosterland? Det tänker jag inte skvallra om, utan det är något ni själva måste uppleva. Den helt vansinniga världen och hennes resa är väl värd att uppleva.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.