Recension: The Legend of Heroes: Trails to Azure [PS4]

The Legend of Heroes: Trails to Azure är den andra och avslutande delen av Crossbell-berättelsen och utspelar sig precis innan The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel (10/10). Det är, ifall du inte visste det, en direkt fortsättning på The Legend of Heroes: Trails from Zero (8/10) som släpptes ifjol. Om du inte spelat föregångaren så finns det en rudimentär genomgång av de stora händelserna i det förra spelet så att du åtminstone har en hum om de bredare penseldragen.

Det här handlar alltså om ett berättelsetungt, japanskt rollspel som bjuder på en komplicerad politisk intrig och mängder av intressanta både spelbara och icke-spelbara karaktärer. Under spelets prolog slängs protagonisten Lloyd Bannings från specialpolisen direkt in i hetluften och bjuder på en nedbantad inlärningsgrotta sett till hur mycket instruktioner du får.

Crossbell-spelen har inte tidigare fått officiella lanseringar i väst trots att det släpptes 2011 i Japan och det är verkligen en ynnest att äntligen få ta del av spelet. Jämfört med senare delar har inte rösterna lokaliserats, utan du får nöja dig med japanskt tal och engelsk text precis som i Zero-spelet. Jag har alltid tittat på anime i originalspråk med text, men här känns det som att jag missar detaljer och nyanser när jag måste stirra på stora rutor med text åt gången, då jag skulle missa ännu mer om jag inte läste och fattade vad som pågår.

En nyhet är att den spelbara kvartetten från Zero har utökats och det dyker upp ett par figurer till som du får kontrollera. Å ena sidan är det kul och spännande att få några nya egenskaper och attacker och ett par nya personligheter att utforska, men å andra sidan tappar jag lite av den där tajta kamratandan som fanns där tidigare och gruppdynamiken ändras något.

Det finns några andra nyheter som spelare från de senare spelen i serien kanske är bekanta med. Master Quartz gör sin debut här och det är en sorts central, magisk sten som både ökar grundegenskaper och ger trollformler och andra bonusar. Dessutom dyker Burst-attackerna upp som när en mätare når max gör att alla negativa effekter helas, och du kan kasta magier utan fördröjning. Om du slutligen har en sparfil från The Legend of Heroes: Trails from Zero från slutet när du klarat det, kan du importera den och då ändras vissa händelser och några val från det första spelet respekteras i handlingen.

Det turordningsbaserade stridssystemet har jag hyllat i fem andra recensioner från serien och det här är inget undantag. Det är ett väldigt bra system baserat på färdigheter och magier där positionering spelar roll och där du placerar magistenar som ger olika grundegenskaper och förmågor.

Det finns mycket som är bra och några saker att lyfta fram är den mer politiska berättelsen som bjuder på mer intriger på nationell nivå än i föregångaren, de starka karaktärerna, det fantastiska musikspåret som tyvärr återanvänder en del kompositioner från första delen samt det ovan nämnda stridsystemet.

Grafiken vittnar dock om att det är ett spel utvecklat för PlayStation Portable där texturer och chibi-figurerna saknar den detaljrikedom som hade lyft det ytterligare en nivå. Dock rullar spelet på med god prestanda och laddningstiderna mellan områdena är föredömligt optimerade. Turboläget där hela spelet kan snabbas upp med 50% är välkommet, särskilt om du har tänkt att spela igenom det flera gånger för att nypa platinatrofén även om jag använder det under strider där jag så snabbt som möjligt vill vinna med standardattacker eller om jag ska springa långa sträckor.

På det hela taget känner jag mig aningen mätt på upplägget och det hjälper inte min motivation att jag i grova drag redan vet vad som ska hända då de flesta av karaktärerna dök upp i de senare Trails of Cold Steel-spelen också. Det är ett väldigt bra rollspel, men jag kan ändå inte låta bli att längta till nästa helt nya del som släpps i väst i höst.