Recension: The Last Spell [PS4, PS5]

Få spel är så tillfredsställande att spela som roguelikes, i alla fall om man frågar mig personligen. Det är någonting speciellt med att kämpa i uppförsbacke, veta att man troligtvis kommer att förlora men samtidigt försöka göra det bästa av situationen. Det handlar om att hålla till godo med de resurser man har, att lösa situationer i farten och att komma ut med ny erfarenhet de gånger man faktiskt går ur striden som förlorare. I The Last Spell har man vävt ihop dessa drag med några från en annan beroendeframkallande genre, nämligen de från tornförsvarsgenren.

Spelet öppnar med en intressant och inbjudande bakgrundsberättelse där världen den utspelar sig i liknar en postapokalyptisk medeltid. Efter år av krig mellan kungadömen lyckas en trollkarl uppfinna en trollformel så stark att den närmast skulle kunna jämföras med en magisk atombomb. Vetskapen om den sprids som en löpeld och snart förgör kungadömena inte bara varandra utan även resten av världen i stora lila eldklot. Det de inte vet är att onda varelser snart börjar kräla fram ur kratrarna, och snart är hotet mot de sista människorna allt mer påtagligt.

I de kvarvarande stadsruinerna samlas nu de sista människorna, och det är här jag som spelare kommer in i bilden. I städerna finns nämligen också ett fåtal kvarvarande trollkarlar som tror att de kan sätta stopp för undergången, förutsatt att de överlever tillräckligt länge. Varje natt kommer nämligen horder av blodtörstiga mutanter och det är upp till mig att försvara staden till dess att de kan bryta de magiska sigillen som håller magin levande. Jag börjar med ett fåtal äventyrare, barrikader och faciliteter, men allt eftersom nätterna går reparerar jag murar, släcker bränder, sköter om de skadade och förstärker mina försvarsmöjligheter.

Städerna ses ur en isometrisk vy med ett enkelt rutnät som utgör förhållningsregler för såväl byggande av faciliteter som monsters och karaktärers rörelser och förmågor. Resurser så som pengar och material kan användas för att konstruera byggnader vars olika egenskaper påverkar hur staden funkar. Utbudet är relativt överskådligt, men då resurserna sällan räcker till särskilt mycket blir det ofta spännande att försöka avgöra vad som behövs mest för stunden. Att bygga ett värdshus för att rekrytera nya hjältar kan exempelvis vara bra, men kanske borde jag bygga en gruva först så att jag har råd med dem?

Krigare kommer med olika färdigheter och utrustning som gör att de fungerar på olika vis. Man kan köpa och byta vapen och utrustning för att ändra deras offensiva förmågor, men allt eftersom dagar och nätter går utvecklas krigarna oftast till att ha en spetskompetens. Om de överlever natten belönas de ofta med tillräckligt mycket erfarenhetspoäng för att kunna gå upp en nivå och då kan jag välja vad jag vill förbättra utifrån ett slumpmässigt utbud av uppgraderingar. Det är spännande och tillsammans med det generösa utbudet av vapen och förmågor gör det att så gott som varje karaktär känns unik. När en karaktär dör i strid är den borta för alltid, så det gäller att ta vara på dem.

De turordningsbaserade striderna som förekommer nattetid är spännande och intensiva. Bortsett från att jag vet vilka riktningar vågorna av monster kommer från är informationen mestadels blygsam och jag sätts på att göra ungefärliga uppskattningar och improviserade beslut. Monstren väller fram i hundratal där på rutnätet och mina hjältar får jobba hårt för att långsamt kämpa ner våg efter våg medan jag håller ett öga på deras hälsa. Insmugna bland de vanliga mutanterna kommer unika varianter som alla tävlar i att göra kampen svårare. Några kan flyga över murar, andra sköldar de som är bakom dem, vissa läker sina kamrater o.s.v. Variationen är stor och jag älskar verkligen hur jag behöver ta snabba strategiska beslut så gott som varje runda. Gör jag bra ifrån mig belönas jag dessutom morgonen efter med medel att låsa upp nya byggnader, utrustningssorter eller annat smått och gott som för spelet vidare.

Det är vansinnigt svårt att slita sig från The Last Spell när man väl har kommit in i det, till och med till den grad att jag fortsätter att klura på nya strategier långt efter att jag har stängt av för dagen. Det är ett intensivt spel på många vis samtidigt som dess turordningsbaserade strider och rutnätsbaserade upplägg ger gott om tid för strategiskt tänkande. Kombinationen är otroligt underhållande, och kompletteras med stämningsfull visuell design, hotfull elektronisk musik och mycket omspelningsvärde. The Last Spell är magiskt, och kommer att underhålla mig en bra tid framöver.