Recension: The King’s Bird [PS4]

Känslan att vara fängslad i sitt eget hem och drömma om en berikande frihet är välbekant i kulturella verk som till exempel Bröderna Grimms verk Rapunzel, där kvinnan med samma namn längtar efter att möta världen utanför sitt fängelse.

The King’s Bird börjar i ett harmoniskt kungarike där jag får kontrollera en ung kvinna bland stenbyggnaderna, när hon plötsligt hamnar i gräl med en man med vingar.

Jag förstår medans käbblet pågår, att spelet saknar tal och istället gestaltas de emotionella handlingarna med musiken. Den bevingade mannen är inte bara kungarikets härskare, utan också flickans stränga pappa. Eftersom karaktärerna inte säger något alls har jag svårt att förstå berättelsen, men hon följer efter sin pappa i smyg och längtar efter att flyga ut i friheten.

Du, de där avgaserna är inte bra för miljön!

Flickan vandrar vidare till en portal vilket leder henne till ett skogsrike, där alla portar är låsta utom en. I den öppna dörren finns fyra hinderbanor där flickan får visa vad hon går för, med hennes akrobatiska egenskaper och förmåga att glidflyga. Om jag klarar av alla fyra banor öppnas en annan portal med fler prövningar.

De kluriga banorna blandar plattformshoppande med glidflygande där jag ska ta mig förbi höga klippor och ta mig till målet. Det visar sig att motståndet är väldigt starkt. Även om spelet inte erbjuder fiender som utmaning, blir den vackra miljön istället min nemesis. De förrädiska rötternas taggar dödar mig vid minsta beröring och kvinnan kan inte simma varför jag även måste undvika vatten. Jag måste börja om vid senaste mellanpunkt efter ett irriterande dödsfall, något som sker såpass ofta att det är lätt att tappa intresset.

Kontrollen är spelets största problem och eftersom knapptryckningarna känns malplacerade leder de till onödigt många fatala misstag. Det är besvärligt att kunna få till ett perfekt hopp, och sedan glidflyga till en klippa, något som kräver att jag måste trycka in tre knappar samtidigt. Den begränsade flygkraften är beroende på ett exakt utfört hopp, men det är nästintill omöjligt att planera skuttet och istället måste jag förlita mig på instinkt.

Föreställ dig träningsvärken efter detta flygpass.

I pausmenyn kan jag aktivera assist mode och förenkla den fruktansvärda svårighetsgraden radikalt, genom att exempelvis ge kvinnan osårbarhet mot taggarna och oändlig flygkraft. Dessa hjälpmedel underlättar hela tillvaron för mig, men jag önskar att jag kunde låsa upp dessa genom att samla ihop de glödande fåglar som finns överallt på banorna. Det känns meningslöst att samla skinande flygfän, såvida jag nu inte vill ha troféer förstås.

The King’s Bird är till dess yttre ett harmoniskt spel. Ljusa bakgrunder och mörka förgrunder ger en betryggande ton, och musiken är stillsamt avkopplande. Men istället ger spelet mig en hemsk eftersmak av stress, frustration och orättvisa. Jag har inget emot en utmanande svårighetsgrad i ett spel, men då ska ett nederlag vara på grund av mig, och inte kontrollen, vilket dessvärre är ett faktum i detta klumpiga hantverk.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.