Recension: The Escapists [PS4]

Fängelsesimulator. När jag tänker efter ordentligt vad det är för slags spel jag precis har spelat så motsvarar ordet “fängelsesimulator” inte alls den äventyrliga glädjen som detta spel har erbjudit. När jag smakar på ordet så handlar det istället om saker som att aldrig, aldrig tappa tvålen i duschen eller den klaustrofobiska känslan av att inte någonsin komma utanför fängelsets väggar. Detta enmansprojekt från designern Chris Davis ger mig visserligen möjligheten att rymma från fängelset, men oj vad kul jag har när jag planerar min flykt. Så fort jag är på fri fot, längtar jag tillbaka till min cell igen!

The Escapists har ingen riktig berättelse, min karaktär vaknar efter en kort grundkurs i utbrytarfärdighet upp, och bestämmer sig för att fly. Det första fängelset är en lågriskanstalt med trevliga fångvaktare. Vi har kabel-TV, karaokekvällar och en bubbelpool under uppbyggnad. Egentligen vet jag inte varför jag ska fly härifrån; allt känns ju som rena rama semestern, bortsett från maten då…

Efter min första natt i fängelset står det dock klart för mig att jag inte kan stanna kvar, rösterna i mitt huvud kräver att jag vaknar upp och tar mig härifrån! Under den första morgonuppställningen får jag träffa mina kamrater och plågoandar i detta nya hem. Några av dem vill slita av mitt huvud från första början medan andra verkar vilja hjälpa mig genom att sälja nyttiga föremål. Synd att jag inte har några pengar! Jag hoppar skickligt åt sidan när någon vill slå mig i ansiktet.

Kul att ni gillar den rena luften - jag är inne och länsar celler!

Kul att ni gillar den rena luften – jag är inne och länsar celler!

Jag genomlider första dagen som inkluderar slagsmål under frukosten, arbete i tvättstugan, träning på gymmet, slagsmål under middagen och till slut uppställning inför nattsömn. Jag har sprungit omkring en hel del under dagen och har relativt tidigt uppmärksammat en sak; det finns ett ventilationssystem som jag borde kunna klättra upp i! För att komma upp i systemet behöver jag dock ett verktyg så att jag kan ta bort ventilationsgallret.

Nästa dag känner jag mig helt tokig, efter morgonuppställningen rusar jag runt i mina nyfunna kompisars celler och letar efter verktyg som kan hjälpa mig att fly. Jag hittar en fil, några rep och toapapper. Dagen bjuder på de vanliga rutinerna som självklart inkluderar spontant handgemäng och pinsamma kommentarer i duschen. Mina tankar kretsar dock kring natten, jag är hoppfull inför mitt kommande äventyr i ventilationstrummorna.

Vakterna i The Escapists har ett närmast infernaliskt utvecklat sjätte sinne, vilket då och då känns orättvist. Knappt har jag filat upp gallret och klättrat upp i ventilationssystemet förrän någon upptäcker mitt knapphändiga försök till flykt. Vakterna behöver inte ens vara i närheten av min cell för att upptäcka mina brister, jag åker in i isoleringscellen fortare än jag hinner säga “Sodexo”.

Papier maché är viktigt men inte lika viktigt som rejält framträdande biceps!

Papier maché är viktigt men inte lika viktigt som rejält framträdande biceps!

Jag lär mig något nyttigt för varje dag som passerar; jag behöver skapa ett falskt galler till ventilationstrumman för att mina övervakare inte misstänka något. Vill jag arbeta ostört under natten behöver jag dessutom tillverka en “sovdocka” att lägga i sängen samt hänga lakan framför gallrena på min cell. Helt plötsligt slår det mig att spelet kanske inte är så orättvist trots allt, kanske är det bara fantastiskt djupt och genomtänkt?

Mekaniken för att skapa föremål är simpel men bjuder ändå på en del roliga recept. För att skapa mitt falska galler behöver jag två klumpar papier maché och dessa ingredienser skapar jag genom att blanda toapapper med lim. Om jag vill skaffa mig ett någorlunda bra vapen, kan jag blanda en socka med en tvål – möjligheterna är många och bulorna blir inte färre.

Efter att ha försökt rymma ett tiotal gånger vet jag ungefär vad som behövs för att övervinna alla hinder; verktyg, en vaktuniform och rep. På pappret ser allt enkelt ut men jag snubblar ändå några gånger vid den taggtrådsbeklädda mållinjen. Det är lätt att missa den där lilla men väsentliga detaljen i rymningsplanen, konstaterar jag bittert.

The Escapists är ett fantastiskt spel med ett enormt djup – givetvis lyckas jag inte fly som jag tror utan blir tillfångatagen och satt i ett nytt fängelse som är svårare att fly ifrån. Hela tiden utmanas jag av nya hinder som ställs i min flyktväg. Vakterna blir mer observanta, fritiden minskar och fängelserna utrustas med ny säkerhetsteknologi som gör det svårare att bära med sig kontraband.

När jag analyserar innehållet blir jag glatt förvånad av hur mycket som ligger och bubblar i Mouldy Toof Studios verk. Jag måste hålla koll på precis allt i spelet; om jag inte tränar ordentligt förlorar jag kraft, hjälper jag inte mina “kompisar” förlorar de förtroende och om jag slarvar med att dölja mina spår hamnar jag obönhörligen i isoleringscellen igen. Det här är ett sällsynt bra spel som jag verkligen kan rekommendera varmt.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.