Recension: The Elder Scrolls Online: Greymoor [PS4]

Det sägs ju skämtsamt att Todd Howard inte kan vila ut förrän du kan spela The Elder Scrolls V: Skyrim (9/10) på alla plattformar som finns. Nu blir det lite extra kaka på kaka, eftersom vi får återse Skyrims nordliga breddgrader i ett annat Elder Scrolls-spel, nämligen The Elder Scrolls Online.

The Elder Scrolls Online: Greymoor är den fjärde större expansionen till The Elder Scrolls Online och är en del av ett årslångt initiativ – The Dark Heart of Skyrim – en lite mörkare och mer gotisk berättelse som utspelar sig i de norra regionerna.

Det stora hotet i Skyrim är den här gången något annat än Alduin och de andra drakarna. Istället är riket under hot från en mäktig vampyr som har kokat ihop horribla besvärjelser, frammanat allehanda hiskeliga kreatur och hotar att omvandla stora delar av Skyrims befolkning till viljelösa slavar. Det kan vår hjälte såklart inte stå emot att försöka förhindra.

En rätt obehaglig syn – en storm som sakteligen förvandlar befolkningen till viljelösa zombieslavar

Det är svårt att inte le igenkännande när en kort scen drar igång och jag befinner mig på en vagn som precis passerat gränsen in till västra Skyrim. Föraren utbrister nämligen “det är skönt att vara hemma igen. Hemma i Skyrim” och jag kan inte annat än att hålla med. Trots att Elder Scrolls Online utspelar sig ett årtusende före Elder Scrolls V: Skyrim så känns vissa miljöer bekanta.

Att ta en promenad längs med Solitudes gator och gränder och se hur staden såg ut i sina glansdagar får mig att längta tillbaka till Skyrim. Trots att Greymoor gör mycket rätt i sin skildring av miljöerna så saknar jag tyvärr känslan som de fristående Elder Scrolls-spelen gav i ren och skär utforskarglädje. Handlingen är hyfsat intressant, men uppdragsstrukturen och karaktärsutveckling lämnar en hel del att önska, vilket är något som MMO-miljöer lider av överlag.

Mitt hjärta slog ett par extra slag när jag fick syn på Solitude borta i horisonten

Det finns utöver handlingen en hel del att pyssla med i Greymoor. En hel del nya grottor att ge sig in i antingen själv eller i grupp, en ny utmaning för tolv spelare, nya recept på rustningar och vapen och gott om andra saker att samla på sig. 

För de som råkat bli smittad av vampyrism eller lykantropi finns det några goda nyheter – dessa två sjukdomar har fått sina färdighetsträd reviderade. Jag kan tyvärr inte jämföra med hur de fungerade tidigare, eller hur de fungerar nu då jag inte riktigt lyckats bli smittad av något. Även i Elder Scrolls Online är jag noga med att tvätta händerna ofta.

Blackreach har också fått sig en liten uppgradering. Nu mörkare och läskigare än tidigare. Inte lika övergivet som i Skyrim dock, nu finns det till och med en liten gruvstad här nere i mörket.

Jag är inte helt nöjd med hur Elder Scrolls Online fungerar i praktiken, jag tycker stridssystemet är lite för grundläggande, måhända att det blir aningen roligare när jag når nivåtaket men det är lite för enkelt och låst till ett fåtal attacker. De konstanta, direkta eller indirekta uppmaningarna att antingen köpa premium-valuta eller gå med i premiumtjänsten för att kunna uppleva allt världen har att erbjuda eller helt enkelt kunna bära mer saker blir dessutom lite tröttsamma efter ett tag. 

Men trots vissa klagomål så har jag haft det roligt i Greymoor – mycket för att de västra delarna av Skyrim är så fantastiskt välgjorda och ger mig en rejäl nostalgiöverdos ibland. Jag är nyfiken på att se hur det årslånga äventyret kommer att ta sig, men hade nog föredragit att inta handlingen i ett mer fokuserat och fristående spel. Och precis som i Elder Scrolls V: Skyrim är det rätt avslappnande att i sommarhettan kunna drömma sig bort till Skyrim, utforska lite snöiga områden och bli uppäten av björnar.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.