Recension: The Elder Scrolls IV: Oblivion Remastered [PS5]

Det är nästan tjugo år sedan jag stiftade bekantskap med Bethesdas Elder Scrolls-serie tack vare The Elder Scrolls IV: Oblivion. Jag minns inte hur många hundra timmar jag tillbringade med verket på den tiden men jag vet att jag snurrade runt ändlöst många spelkvällar i Cyrodiil och helvetesvärlden på andra sidan av Oblivion-portalerna.

Nu har tiden kommit att återvända till samma värld och i en mycket mer högupplöst samt vackrare version, se till att stänga portalerna en efter en för att säkra världen från ett demoniskt hot.

Berättelsen börjar dramatiskt med att min karaktär är fängslad, och inom kort får jag ett överraskande besök av regenten för imperiet som försöker fly onda makter. Jag passar på att fly kort bakom väktarna och får till min bestörtning se kejsaren avlida i ett slag i kloakerna. Han verkar dock lita på mig och räcker därför över en amulett som jag behöver leverera till hans enda avkomma.

Därefter brakar helvetet lös på riktigt, när den fanatiska sekten kallad Mythic Dawn börjar öppna upp demoniska portaler till Oblivion, vilket är en mardrömsvärld fylld av demoner och onda väsen. Det värsta med dessa portaler är att de är dubbelriktade. Jag kan visserligen äntra Oblivion och försöka förgöra ondskan, men portalerna läcker även ut demoner till vår vanliga värld.

Jag målar upp scenariot som om det är bråttom att stänga alla portaler fort för att rädda världen och det går ju såklart att gripa tag i berättelsen och dramat. Men risken att du förmodligen snubblar in på några sidospår istället är väldigt överhängande. Eller jag kanske ska säga några dussin sidospår då det är närmare verkligheten.

Världen myllrar nämligen bokstavligt av distraktioner, sidouppdrag och intressanta gömmor. Det här gör att spelet blir otroligt uppslukande och trevligt att spela oavsett om det gäller en timme eller en hel dag. Det finns dessutom en hel drös med gillen eller skrån som du kan ansluta dig till för att låsa upp nya sidospår, mer ära och förmodligen lite bättre utrustning.

Det finns mängder av spelmekaniker eller minispel inuti spelet, som är ganska roande och skapar en bred variation i spelupplevelsen. För att få reda på smaskiga rykten kanske jag behöver påverka hur jag anses av en viss karaktär och då får jag spela ett litet spel för det. Ska jag dyrka upp ett lås, är det andra mekaniker och fingerfärdighet som gäller.

Grafiken i denna nyversion är vackert polerad med tanke på hur originalet på PlayStation 3 såg ut. Jag har provat både läget för prestanda vilket ska ge en högre bildfrekvens samt det som gör miljöerna ännu vackrare med moderna grafiklägen. Oavsett vilket läge jag väljer bjuds jag dock på en hackig upplevelse, i synnerhet när jag precis har laddat in ett nytt område av spelvärlden. Jag bryr mig visserligen inte så mycket mer än att jag observerar att det händer och har inte råkat ut för att dessa dippar i bildfrekvens har påverkat spelet under strid eller utforskning.

Som med de flesta spel vilka utspelar sig i enorma miljöer med mängder av enskilda föremål som ska hållas reda på av systemet, händer det ibland att spelet kraschar men tack vare ett ganska generöst sparsystem blir mina framsteg automatiskt sparade ganska ofta. Det uppstår därför sällan tillfällen där jag behöver spela om mer än några minuter.

Det finns oerhört mycket att uppleva i The Elder Scrolls IV: Oblivion Remastered och om du gillar rollspel med öppna världar där du har frihet att göra nästan vad som helst, passar denna titel dig som hand i handske. Och om du, liksom jag, tillbringat hundratals timmar i originalet eller kanske The Elder Scrolls V: Skyrim (9/10), är detta en riktigt behaglig, nostalgisk resa.