Recension: Tentacular [PS VR2]

Hipp hipp, hurra! Det smått genialiskt knasiga spelet Tentacular från Firepunchd börjar med att vår kära protagonist får reda på att det är hans födelsedag. Vår lillasyster är snabb med att berätta det för oss, och bjuda på tårta. En väldigt, väldigt stor tårta. Men hon berättar också en chockerande familjehemlighet – vi är egentligen inte släkt, utan jag är adopterad. Det borde jag kanske förstått, eftersom jag är ungefär hundra gånger så stor som min syster, samt har tentakler istället för armar. 

Eftersom jag fyllt 16 (trots att jag bevisligen inte är mänsklig) och lagen i La Kalma säger att man måste skaffa ett jobb vid den åldern så får min identitets- och familjekris hamna lite på paus. Jag får försöka reda ut var jag kommit ifrån lite senare, för först måste jag bli en produktiv medlem i samhället.

Vad är då ett lämpligt jobb för ett outbildat tentakelmonster? Efter att ha genomgått en datorbaserad utredning och lite test så får jag reda på att sopsorterare är min framtida karriär. Nåja, sagt och gjort. Jag dyker upp på arbetsplatsen, glad i hågen. Här ska det sorteras sopor. Det börjar lite lagom långsamt, tills jag får i uppgift att gräva fram en container som verkar sitta fast. När jag drar i den tillräckligt hårt rasar en bergvägg ihop och där ser jag något som liknar ett flygande tefat. Men när jag rör vid det så … händer någonting.

Hur resten av handlingen artar sig får ni själva uppleva, men det är helt klart en intressant upplevelse. Tentacular är ett spel som passar väldigt bra för VR, visar det sig snabbt. Mina två händer, med varsin Sense VR-handkontroll, representerar varsin tentakel. Det är lätt och smidigt att klappa bybor på huvudet för att starta konversationer och lika lätt att ta tag i diverse objekt och manipulera dessa.

I grund och botten är Tentacular väldigt mycket en fysikbaserad sandlåda – jag ombeds stapla containrar på varandra, bygga torn av saker, kasta saker genom ringar och allehanda andra dumheter – men det görs med så oerhört mycket charm att det är svårt att inte bli glad. Uppdragen går från relativt simpla till rätt så komplexa fort – men de allra svåraste eller knepigaste behöver inte klaras av för att ta sig igenom själva ramhandlingen. Att försöka precisionsplacera fraktcontainrar när man är en individ med stora, starka tentakler kan vara smått frustrerande ibland visar det sig. Men lyckan och stoltheten man kan känna när man väl lyckas balansera saker på ett schysst sätt är oerhört tillfredsställande. 

Tentacular hade inte varit i närheten av lika fascinerande eller kul utan VR-stöd, och är ett bra exempel på vad teknologin kan bidra med. Det enda negativa jag upplevde under mina äventyr var att igenkänningen av mina handkontroller ibland var lite svajig, vilket ledde till en del ofrivilliga, snabba kameravändningar som framkallade lite lätt åksjuka och balansstörningar. Sen är vissa karaktärer i världen kanske lite för pratglada, men det går att få tyst på dem temporärt genom att kasta iväg dem långt bort mot horisonten.

Kombinationen av VR och tentakler känns rätt logisk, men det var knappast såhär jag väntade mig att jag först skulle stöta på den. Tack vare sin lekfulla och charmiga grafiska stil, humor och lagom pyssliga pusslande så lyckas Tentacular charma rejält.