Recension: Tales of Symphonia Remastered [PS4]

Det har skett ett stort uppsving av återutgivningar och nyversioner av gamla favoritspel och jag har ibland tänkt att det i vissa fall är bättre med de nostalgiska minnena då utvecklingen verkligen inte har stått still.
Tales of Symphonia Remastered är som titeln antyder en nyversion av Tales of Symphonia som ursprungligen släpptes till Gamecube och kort därefter till PlayStation 2.

Du axlar rollen som pojken Lloyd Irving som bor i den lilla byn Iselia. Han är skolad med svärd och har en mystisk artefakt på handen som visar sig komma från hans döda mor. Skurkarna är de genomonda halvalverna Desians, som använder människor som boskap och slavar och experimenterar på dem. Det är precis lika klyschigt som det låter.

Med en remaster förväntar jag mig inga underverk, men per definition görs jobb för att portera koden till en modern plattform och det brukar ske en revision av grafik och ljud. Det första som slår mig när jag börjar spela är hur illa rösterna låter. Sibilansen (eller S-ljuden) skorrar och knastrar och låter som att de kommer från en sprucken högtalare eller där diskanten är för högt ställd. Det är något jag stör mig på hela tiden och förtar en stor del av min spelglädje. Överlag tycker jag att skådespelarinsatserna är oinspirerade och banala, men det är den otillräckliga ljudkvaliteten som skaver mest.

Grafiken är i bättre skick än ljudet men det går inte att missa att de tredimensionella modellerna designats för hårdvaruprofilerna för 20 år sedan. De cell-skuggade texturerna känns dock oväntat fräscha och moderna. Spelet dras tyvärr med mängder av kollisionsproblem och jag fastnar på osynliga hinder i miljöerna hela tiden och det som smärtar mest är när jag försöker undvika en onödig strid, men blir ikappsprungen på grund av utstickande hinder som inte går att se.

Hjärtat i rollspel brukar vara stridssystemet och Tales of Symphonia Remastered bjuder på ett oväntat djupt system sett till den enkla ytan. Till en början har du i stort sett bara tillgång till attack och blockering, men under spelets gång låser du upp specialattacker och magier. Spelet håller hög svårighetsgrad och även om jag till en början förlitar mig på knapphamring visar redan de tidiga bossarna att jag måste anamma en defensiv strategi för att kunna överleva.

Jag pratade redan i ingressen om den klyschiga berättelsen och den följer verkligen en standardmall, även om det finns ljuspunkter med intressant innehåll i form av exempelvis Collettes successiva förvandling från människa till ängel och konceptet med två länkade världar, som också användes i den senare delen i serien Tales of Arise (9/10).

En annan faktor som gör mig uppmärksam på spelets ålder är att det saknas uppdragslogg och att jag inte får någon hjälp överhuvudtaget med vart jag ska härnäst. Det är inget stort problem i sig, men det som jag ogillar skarpt är mängden slumpmässiga strider jag måste harva igenom medan jag letar efter vart jag ska. Jag skäms nästan lite för att jag känner mig lat och bortskämd, men det är inte kul att tvingas strida mot insekter och kaniner där jag inte får någon belöning överhuvudtaget, utan får nöja mig med risken och tidsåtgången.

På det hela taget saknar jag gnistan som ger mig det där suget att spela vidare och varje session slutar med en känsla av besvikelse eller irritation. Jag respekterar verkligen att Tales of Symphonia bröt mark för senare actionrollspel, men i min bok står det sig inte mot andra rollspel år 2023.