Recension: Sunless Skies: Sovereign Edition [PS4]

Himlen ovanför det som en gång var London är mörk. Solen har sprängts, stjärnor har dött och en mekanisk sol gnisslar och avger ett onaturligt ljus. Tystnaden som borde ha funnits uppe i himlen avbryts av ljuden från ånglok som sakta susar fram mellan de landmassor som den bedrägliga kejsarinnan Victoria försökt befolka. Ett nytt brittiskt imperium har rest sig, inte längre långt nere under marken, men uppe i skyn.

I Sunless Sea: Zubmariner Edition (9/10) berättades historien om hur London stals av fladdermöss till en plats långt ned under markytan och omgavs av djupa, mörka sjöar. Victoria fick nog och dikterade att ett nytt brittiskt rike skulle startas – i skyarna. Men inte alla är glada åt hur hon styr och ställer, hennes kontroll över timmar och tid skaver lite i vissa ögon. Varför ska drottningen ha makten att dela ut månader och år av liv till sina lojala följare medan de som arbetar i tidsgruvorna sliter ihjäl sig? En revolution kokar i himlen och det är dags för oss att välja sida. Sunless Skies: Sovereign Edition har äntligen ankommit till perrongen.

Under en expedition till det blå kungadömet, en väldigt riskfylld plats, blev vår kapten rätt illa skadad och han anförtrodde sitt lok och kaptenshatt till mig innan han dog. Efter att ha seglat tillbaks till New Winchester för att samla på mig lite besättning så står himlen öppen för mig. Vad vill jag göra? Vems kamp vill jag stödja? Drottningens lojalister eller de som kämpar för mindre byråkrati och mer rättvisa? Och vad var det egentligen i den där lådan som kaptenen fick mig att svära att inte öppna förrän jag lyckats segla till London?

29:e mars, 1906.
Efter att ha följt mina ingenjörer, råttbrigaden, på en desperat jakt efter deras före detta medlemmar och siffrorna till ett bankvalv anländer vi äntligen i London för att se vad som finns där. Sökandet har tagit rätt lång tid, mina rått-polare blev förrådda av tidigare medlemmar. Efter en lång vandring igenom bankens snirkliga och förvirrande trappor står vi utanför valvet. Råttornas jakt på svar, varför deras kapten sålde ut dem blev dock en besvikelse. I valvet fanns bara en lapp – “Förlåt”.

27:e april, 1906
Jag vet inte hur jag tog mig till Achlys levande. De sista sjömilen var jag ensam på tåget. Maten tog slut för två dagar sedan. Bränslet var på upphällningen. Ett par av mina besättningsmän svalt, andra blev galna. Några försökte göra revolt, men det såg jag till att avstyra. De små gatubarnen som styr Achlys ser på mig som om de vet att jag jag gjort något förbjudet. Nöden har ingen lag, jag kunde inte låta mig svälta ihjäl… 

Sunless Skies är precis som föregångaren ett väldigt öppet spel, det står mig helt fritt att resa vart jag känner för, så länge jag har bränsle och rationer nog att utforska världen. Att lära sig säkra och effektiva handelsrutter tidigt är ett bra sätt att tjäna lite pengar, lära känna världen och förbättra mitt lokomotiv. Men ganska snabbt dras jag in i dess mystik och de olika grupperingarnas intriger och jag kastar mig ut i den större, okända himlen.

Det kan låta surrealistiskt att det finns landmassor uppe i himlen, eller att ånglok susar omkring mellan dessa, men Failbetter har lyckats skapa en så fantasifull värld att ingenting känns orealistiskt. Snarare känns det helt självklart att åka tåg mellan dessa olika öar, upptäcka dess hemligheter, smuggla stulna timmar till de mer behövande. Sunless Skies: Sovereign Edition är en rätt fristående uppföljare till Sunless Seas, och kräver egentligen inte att det tidigare spelet spelats, även om viss baskunskap om ‘Fallen London’-världen helt klart underlättar. 

Att segla över himlen i ett tåg är en rätt långtråkig syssla egentligen, men miljöerna, världen och alla mystiska små krypin jag hittar, samt berättelserna som vävs gör det värt transportsträckorna. Failbetter Games har lyft upp berättandet till en helt ny nivå jämfört med Sunless Seas (och det webbaserade Fallen London-spelet) och det är en väldigt fascinerande värld att utforska. Ett par inställningar för svårighetsgrad kan göra spelet betydligt mindre straffande än föregångaren, och det finns möjligheten att ladda senaste sparfil vid dödsfall istället för att börja om från noll med en ny kapten. Det hindrade dock inte att min kapten slutligen dog av galenskap. Dags för en ny resa ut i himlen för att utforska nya, mystiska platser.