Recension: Steep [PS4]
Efter att blivit intresserad av Steep under E3-mässan i somras, och känt ett sug efter mer då jag spelat den öppna beta-versionen av spelet, var mina förväntningar lagom höga på titeln när jag fick möjlighet att spela det för recension. Jag visste redan från början vad jag kunde förvänta mig av extremsportspelet, utvecklat av Ubisoft Annecy; branta backar, mycket snö och en hel del träd som står i vägen.
Till en början känner jag dock att jag behöver en stund innan jag är inne i flytet med mina trick igen. Det är svårt för mig att komma ihåg att jag inte kan initiera tricken förrän efter jag är i luften. Det går alltså inte att förbereda en snygg 360 innan jag släpper knappen för att hoppa, men när jag äntligen vänjer mig, kastar jag mig dock utför backarna för att uppleva spelet fullt ut.
Jag känner igen mig direkt. De branta bergen är vackra, skarpa kontraster mot den blå himlen och de disiga molnen. Steep är vackert, det är det ingen tvekan om och behållningen efter ett lyckat åk går ofta i skönhetens och frihetens tecken. Under min första spelomgång upptäcker jag att jag inte gör annat än att susa ned för backarna och insupa miljön.
Steep erbjuder en öppen värld, där jag som spelare får helt fria händer att utforska miljön. Till en början är dock valfriheten marginell eftersom jag behöver hitta nya startpunkter och nya bergstoppar att slänga mig utför. En översiktskarta hjälper mig att hitta nya ställen och sedan är det upp till mig att komma i närheten av en ny plats, leta fram kikaren och lägga en markör till kartan.
Läget för utforskning innebär många strapatser dock, och för att vara ett spel som hyllar frihet blandat med fart och fläkt, snubblar det tyvärr flertalet gånger på sina snöskor. Emellanåt kan det ta ett tiotal minuter av fallskärmsflygande blandat med långsam bergsklättring innan jag når mitt mål. Det är lika frustrerande som det är tråkigt.
De långsamt uttråkande momenten av letande, varieras tack och lov med fartfyllda upptäckter där jag ibland formligen flyger nedför en bergstopp och njuter av farten, då jag uppmärksammar en ny del av kartan. Känslan att tvärnita, pusta ut och sedan observera omgivningen är befriande och i dessa fall njuter jag fullständigt av upplevelsen.
Självklart finns det även ett hav av utmaningar som jag kan välja att ta mig an. Tävlingarna är av olika karaktär där allt från snabba puckelpistar till långsamma glidflygningsmoment utmanar mig som spelare. För spelaren som trivs med att skada sin karaktär, finns till och med tävlingar där du ska utsätta din avatar för så höga G-krafter som möjligt; helst genom att sakta ned höga hastigheter med hjälp av stenväggar eller staket.
Steep erbjuder något för alla typer av spelare, vare sig du tycker om att susa ned för sköna branter, sätta livet på spel och rasa längs raviner i din vingdräkt eller tävla mot kompisar på internet i hur snygga trick du kan göra. Det erbjuds en uppsjö av kosmetiska uppgraderingar till din karaktär, som du antingen kan köpa för spelets valuta eller med poäng som du tjänat ihop via Ubisoft Club.
Det största problemet med spelet är den öppna världen. De banor jag visualiserar framför mig innan ett trick, avbryts ofta av en liten gran eller ett staket som får min åkare att trilla med ansiktet ned i snön. Jag vet inte hur många gånger jag skrikit rakt ut då jag missat ett trick som jag planerat i flera minuter, bara för att ett ungträd satt käppar i hjulen för mig.
Ubisoft Annecys fjällvärld är fantastiskt på alla sätt, men samtidigt försvårar den naturtrogna miljön för mig att uppskatta Steep som det fantastiska sportspel det faktiskt är. Dessa hinder i miljön tillsammans med en ibland förvirrad åkare som inte kan skilja på upp och ned, gör att jag inte kan rekommendera det till alla. Om du kan ha överseende med dessa tillkortakommanden, är dock spelet en guldgruva för snygga trick, häftiga åkturer och vackra miljöer.