Recension: Sorry We’re Closed [PS4, PS5]

Överlevarskräckspelet Sorry We’re Closed handlar om Michelle som lever ett tråkigt liv i London. Tre år har gått sedan hennes flickvän gjort slut, fast Michelle blir påmind av sitt ex då den sistnämnde är med i en såpopera.

Kvarterets vardag kantas med osämja i människors förhållanden, konkurrens i restaurangbranschen och ångest. Det blir inte bättre för Michelle då en förförisk, kvinnlig demon inkräktar mitt i natten. Vem är denna förskräckliga varelse?

Demonen kallas för The Duchess, och hon vill att människor ska älska henne men monstret är väldigt intresserad av Michelle. Helt plötsligt kastas en förbannelse över den mänskliga protagonisten, vilket leder till en utforskning av märkliga platser i en annan dimension.

Estetiskt påminner spelet en del om Silent Hill, med rostig omgivning och blodstänk. Även den grafiska stilen visar tydlig inspiration från denna era av överlevnadsskräck, med bitvis grovhuggna polygoner och kantig karaktärsdesign. De har dock inte lyckats fånga retrocharmen som denna designstil kräver för att kännas gångbar i dagsläget. Musiken är lågmäld men ljudeffekterna är tyvärr så pass gräsliga att jag efter ett tag sänker volymen för att kunna spela vidare.

Sorry, We’re Closed spelas mestadels med ett tredjepersonsperspektiv när Michelle joggar långsamt genom de nämnda sunkiga miljöerna. Striderna mot spelets motbjudande fiender sker dock enbart i förstapersonsperspektiv, vilket skapar ett ganska stort problem. Jag kan rotera kameran och attackera i den riktning Michelle tittar åt, men det går inte att förflytta henne i detta läge. Det hjälper inte heller att mina långsamma attacker är ineffektiva mot fienderna, eftersom de rör sig snabbare än Michelle.

Lyckligtvis har Michelle ett hemligt vapen; ett “tredje öga” som visar världen ur ett alternativt perspektiv. Tredje ögat får fienders ömtåliga hjärtan att visas, och monstren dör snabbt om jag träffar deras svaga punkter. Starkare fiender och bossar behöver dock bekämpas med en annan taktik, genom ett supervapen vid namn “Heartbreaker” som kan oskadliggöra de mer skyddade hjärtan. Först måste Heartbreakers mätare fyllas genom att ha ihjäl ett par vanliga fiender innan jag kan blåsa av ett jätteskott.

Tredje ögat kan dessutom öppna dolda passager och låta mig passera farliga hinder, men jag kan inte springa med ögat aktivt. På vissa platser ska jag lösa pussel med ögats hjälp, men tyvärr är dessa utmaningar för enkla.

På lite mer välgömda platser kan jag hitta artefakter, vilket intresserar en märklig demon vid namnet T.A.D. Den är en mun med vampyrtänder och liknar Rolling Stones klassiska logga med den utsträckta tungan, förutom då att ett gethuvud sitter nära svalget. T.A.D ger mig Yowzas, en sorts valuta som jag kan uppgradera vapen och hälsa med. Dock kan jag endast hitta getdemonen på Duchess hotellobby eller på kvarterets raka gata.

Jag noterade när Sorry, We’re Closed startade första gången så stod det att detta var spelskaparnas första spel. Dessvärre tyckte jag inte att detta debutprojekt håller ihop speciellt väl, förutom den bisarra berättelsen som skiljer sig markant från de flesta skräckspel. Om Michelles äventyr hade kommit ut för ett kvarts sekel sedan hade jag troligtvis hyllat det, men med dagens mått mätt lyckas det inte stå ut speciellt väl.