Recension: Songbringer [PS4]
Songbringer är ett actionrollspel som har sneglat mer än en gång med kärleksfulla ögon på klassikern The Legend of Zelda. Till en början tycker jag att det är charmigt, men efter ett tags spelande börjar rost dyka upp bakom den annars välputsade pixelkonstfasaden.
När spelet börjar får du ta två beslut; om du vill ha permanent död, samt knappa in en teckenkombination som genererar världen – en idé som kan vara kul om du vill dela en bra värld med dina kompisar men som i min mening sällan tillför något. Du har kraschat med ditt rymdskepp och är vilse på en främmande planet. Precis som i tidigare nämnda Zelda-spel finns en grottöppning precis i början, där du hittar ett svärd. Nu börjar ett äventyr för överlevnad där du måste utforska planeten och försöka ta dig därifrån.
Den färgglada grafiken med inspiration från 16-bitarseran tilltalar mig till en början och miljöerna är både vackra och detaljerade, medan musiken omedelbart går mig fullkomligt på nerverna. Det irriterar mig till den grad att det förtar en del av spelglädjen i övrigt, och att spelet innehåller ordet sång och att svärdet nynnar spär bara på mina låga tankar. Kontrollerna är dock responsiva och möter upp till förväntningarna på ett modernt actionspel. Världen är uppdelad i statiska skärmar som byts när du passerar kanten, och det hade fungerat bra om världen hade varit designad för hand. Det procedurella skapandet av världen har gjort att en del av skärmarna blir vansinnigt ologiska med låsta utgångar och långa omvägar. Mer än en gång svär jag när jag har ett mål i sikte och måste gå runt ett flertal skärmar för att komma dit.
Majoriteten av nivåerna har ett flertal fiender som måste undvikas eller bekämpas. Initialt känns variationen av motståndet bra med humanoider, djur och konstiga rymdmonster, men även här tryter fantasin och när jag kommer till ännu en skärm invaderad av spindlar suckar jag tungt. Allra värst är monstrens rörelsemönster som ofta känns slumpmässiga och jag upplever ofta att jag förlorar livspoäng på grund av slumpen snarare än mina egna färdigheter. Självklart återuppstår monstren också mellan spelsessionerna och när du byter karta, som exempelvis när du tar en hiss ned i en grotta.
Som alltid när världen är automatgenererad åker berättelsen i baksätet, och försvinner nästan helt från mina tankar. När jag väl hittar något person att prata med som ger mig ett uppdrag blir jag lika överraskad varje gång. Förklaringarna för föremål du hittar är milt sagt undermåliga och jag har ingen aning om det är uppdragsföremål, förbrukningsmaterial eller något annat jag hittat.
Både kontrollerna, kartfunktionen och miljöerna håller bra klass, men med det sagt finns det inget nyskapande i Songbringer. Varje delkomponent har gjorts bättre i andra spel, och med tanke på hur många bra actionrollspel det finns till PlayStation-konsolerna kan jag inte med gott samvete rekommendera detta.