Recension: Skylanders SuperChargers [PS4]

Så var det dags igen – Activision har släppt årets iteration av Skylanders och den här gången har figurerna fått tillökning av fordon i familjen. De svävande öarna i Skylands är återigen hotade av mörkrets makter, och även om det inte är den kortväxte Kaos som ligger bakom hela konflikten har han självklart en framträdande roll som antagonist.

Bakom kulisserna skymtar titt som tätt den nya fienden: Mörkret, eller The Darkness som han även kallas. Kaos får agera knähund och utföra sin mästares onda dåd eftersom mörkret har betvingats från universum tack vare användandet av en uppfinning i ljusets namn.

Berättelsen som jag får uppleva erbjuder inget nytt under solen och även om jag börjar känna ett personligt engagemang för den stackars vilsne Kaos efter fem Skylanders-spel, stannar jag aldrig upp för att reflektera över historien. Spelet handlar ju trots allt om att ta sönder lådor, rädda oskyldiga i nöd och förstås samlandet av de fysiska leksakerna.

Förutom ett antal nya (och några omdesignade klassiker) figurer, fokuserar Vicarious Visions habegäret kring fordonen. Det finns tre olika slags transportmedel; ett för marktransport, ett flygande fordon och ett som är kompatibelt med vatten. I startpaketet finns endast bilen ”Hot Streak” men självklart går det att köpa de andra varianterna i butik.

Spitfire laddar upp en förödande attack...

Spitfire laddar upp en förödande attack…

I tidigare Skylanders-spel har vissa områden varit begränsade till något av de tio element som figurerna representerar. I årets upplaga är dessa barriärer istället baserade på de tre olika fordonstyperna som finns. På pappret ser det ut som att Activision lättat på ”makrotransaktionerna”, men tyvärr är det snarare tvärtom. Jag möts runt hela Skylands av karaktärer som verkligen upplever livskriser och där jag som spelare endast kan hjälpa dem om jag har rätt sorts fordon. Här blir jag aningen äcklad eftersom jag kan se hela scenariot framför mig där ett förtvivlat barn vill hjälpa de utsatta men måste be sina föräldrar att köpa nya leksaker för att kunna klara av situationen.

De traditionella uppdragen till fots varvas väl med de fordonsbaserade och faktum är att jag föredrar farten och fläkten i de senare framför det gamla vanliga utforskandet. Fordonen bidrar med en smula nytänk och ett bättre tempo än det jag är van vid från Skylanders. Att kontrollerna är rudimentära och att fordonsstriderna är lite väl enkla ser jag mer som en utvecklingspotential än ett tillkortakommande.

Den femte utgåvan av Skylander känns aningen enklare än sina föregångare – jag lyckas spela igenom hela spelet utan att byta figur en enda gång. Bossarna är inte heller speciellt utmanande eller fantasifulla – det finns inga unika personligheter någonstans faktiskt. Jag minns fortfarande det sjungande borrmonstret Drillex från Skylanders Giants som försökte utplåna mig samtidigt som han sjöng till takterna av en skön dubsteplåt. Inget sådant progressivt i SuperChargers tyvärr…

Plasmastrålen är effektiv både mot rörliga och stationära fiender

Plasmastrålen är effektiv både mot rörliga och stationära fiender

När jag spelat klart spelet är jag såklart nyfiken på vad för utmaningar jag kan stöta på i fordonens olika tävlingar. Jag söker länge efter matcher på internet men får aldrig någon träff. Jag kryper tillbaka till läget för race som exkluderar riktiga motståndare och möts tyvärr av ett motstånd som endast kan liknas vid 50cc-läget i vilket kart-spel som helst.

På det stora hela levererar Skylanders SuperChargers ungefär det jag förväntat mig; en ny, årlig utgåva av spelserien med små tillägg. Jag är inte besviken på innehållet men med tanke på vilka konkurrenter som reser sig och utmanar härskandet av ”leksaker-som-får-liv”, skulle jag nog försöka utveckla serien ännu mer och inte vila för mycket på gamla meriter.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.