Recension: Sir Lovelot [PS5]

Tvådimensionella plattformsspel med retrodoftande grafik har fått ett uppsving på senare år och Sir Lovelot hamnar definitivt i den genren. Du axlar rollen som en riddare som på varje bana ska hitta en tusensköna för att en prinsessa ska fira ned sitt hår på Rapunzel-manér. På senare banor kan du även uppvakta henne med ringar, diamanter och godisklubbor för att öka dina poäng. Till din hjälp har du endast dubbelhopp och möjligheten att skjuta fiender och saker i din omgivning.

Initialt är svårighetsgraden förhållandevis låg, men efterhand gäller det verkligen att hålla tungan rätt i mun. På den bana där jag hade det svårast landade jag på 44 dödsfall innan jag klarade den.

Prunkande grönska på djungelbanorna.

Grafiken är simpel men gör sitt jobb. Monster och karaktärer känns enkelt designade och omgivningarna bjuder på fyra olika teman under spelets gång. Även musiken blir enkelspårig och bitvis aningen enerverande, men lyckligtvis sitter kontrollerna som de ska. När jag väl lärt mig hur nära hinder och fiender jag kan vara känner jag aldrig att jag kan skylla mina dödsfall på annat än mig själv.

Nivådesignen är bitvis genialisk och bjuder både på oväntat kniviga situationer och mängder av hemligheter att upptäcka. Oftast har dessa hemliga områden en guldgås, men på senare banor även andra samlingsföremål eller helt enkelt en genväg. Varje nivå består av ett varierande antal statiska skärmar och ofta finns det mer än en väg emellan dem. Det är därför en underhållande utmaning att hitta en effektiv väg att ta sig fram som inte dödar dig.

Monstren på de tidiga banorna är ganska variationslösa, men i den senare hälften av spelet blir de både mer rörliga och farliga och självklart mer irriterande också. Nivåerna fullkomligt badar i dödliga hinder och fällor där allt från spikar och tentakler till rörliga sågblad och fallande stenar försöker få dig att kola vippen.

Gigantiska grodor, svingande yxor och dödliga taggar precis överallt.

Spelet har korta laddningstider och känns nästan som genregiganten Super Meat Boy sett till upplägg och hur snabbt riddaren får ett nytt försök efter att ha dött. Och med tanke på att det blir många dödsfall innan alla fällor upptäckts så är det en otroligt positiv egenskap.

Jag blir nästan lite förvånad när spelet tar slut och de dryga 40 banorna är över. Jag förstår att det ligger mycket jobb bakom bandesignen, men skulle gärna vilja se fler banor och några teman till i samma anda som spök- och vulkanområdena för att få en lite fylligare upplevelse.

Jag hade lågt ställda förväntningar när jag började spela Sir Lovelot, men lämnar spelet med en positiv känsla. Det kanske inte är ett spel jag kommer att nöta rekord i under en längre tid, men det är definitivt ett spel jag är glad att jag har spelat igenom en gång.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.