Recension: Silver Chains [PS4]

“Det var en mörk och stormig natt” är lite av en klyscha då det använts till förbaskelse i både skräckspel och andra medier, och jag skyller det mesta på Snobbens författar-aspirationer.

Det nysläppta skräckspelet Silver Chains börjar mycket riktigt en mörk och stormig natt, och det första som sker är att vår protagonist krockar sin bil mot ett träd. Det är lite svårt att få hjälp med bärgning eftersom mobiltelefoner inte var uppfunna på 1920-talet, och även om de hade varit det så hade nog täckningen varit lite halvdassig långt ute på den engelska landsbygden.

Peter ger sig av för att försöka hitta hjälp och undkomma stormen och ser en herrgård lite längre fram. När han väl kommit fram till dess trädgård så svimmar han av för att senare vakna upp i ett sovrum. Vem hjälpte honom in? Varför är herrgården till synes övergiven och rejält nedgången? Ovanpå det så verkar det som att Peter känner igen sig en aning, och mardrömmar vill påvisa att han kanske varit här förut.

Någon gillar att leka med dockor.

Silver Chains följer den klassiska mallen för moderna skräckspel. Handlingen berättas i huvudsak via dagboksblad som kan plockas upp och läsas och en del kluriga pussel kastas in för att kunna fortsätta utforska det ödsliga huset. Det visar sig rätt fort att saker inte står helt rätt till i huset och Peter är kanske inte helt ensam i det. Märkliga ljud hörs från avlägsna rum, men det kanske bara är stormen utanför som plågar huset? Föremålen som rör på sig av sig själv är lite svårare att förklara som helt naturliga dock. 

Att utforska det ödsliga huset och försöka pyssla ihop varför Peter är där och vad som har hänt är rätt spännande. Jag kan önska att Silver Chains inte följer standardmallen så noga bara, det känns som jag har spelat samma spel fast i väsentligt bättre genomförande ett antal gånger.  Avvägningen mellan utforskande, pussellösande och skrämseleffekter är dock lagom välbalanserad. Det är svårt att inte hoppa till lite i soffan när det plötsligt händer märkliga saker i rum man tidigare utforskat och trodde sig vara säker i.

Endast beväpnad med en lykta letar Peter efter en kopp lugnande te.

Miljö-, ljud- och stämningsmässigt finns det ingenting att anmärka på – Silver Chains lyckas väl med att få det ödsliga huset att kännas obehagligt och läskigt att utforska. Det är av förklarliga skäl inte lika grafiskt imponerande som dess närmaste konkurrenter från betydligt mer erfarna och större utvecklare, men det finns ändå en imponerande detaljrikedom i miljöerna. 

Tyvärr brakar spelet ihop vid ett par tillfällen när moment som borde kännas pulshöjande och spännande helt misslyckas att göra så på grund av buggar. Silver Chains är helt och hållet konfliktfritt, så vid det fåtal tillfällen som otäcka monster dyker upp är den enda lösningen att springa eller gömma sig. Men när fienden kan fastna i sina rörelsemönster och sluta jaga dig blir det bara pannkaka av det hela. 

Silver Chains kan inte mäta sig mot giganterna inom genren, men för att vara det första verket från en relativt ny studio är det ett helt okej skräckspel med lite större ambitioner än teamet kanske kunde leverera.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.