Recension: Scott Pilgrim vs the World – The Game – Complete Edition [PS4]

Scott Pilgrim vs the World – The Game har fyllt tio år, och detta firas med ett nysläpp till dagens konsoler. Spelet har troligtvis en hel del insatta fans vid det här laget, men för den oinsatte härstammar det ur en serietidning som gick varm mellan 2004 och 2010. Samma år som serien tog slut släpptes en film och med den kom även spelet.

Att Scott Pilgrim vs the World – The Game kom i samma veva som filmen var ingen slump, utan ett klyftigt drag för att koppla ett grepp om de nördiga teman som uttrycks i den. Hela filmen är som ett spel, så med detta i åtanke skapade man ett röjigt slagsmålsspel i isometrisk vy, komplett med charmigt pixlig retrografik.

I rollen som ärkemesen Scott och hans vänner ska sju bossar i form av ex-partners till kärleksintresset Ramona åka på däng, men det är lättare sagt än gjort. De har nämligen superkrafter hela gänget och skyddas av horder av underhuggare.

Var det någon som beställde Kung Pao Chicken?

Spelet är gjort för att spelas med upp till fyra spelare, och det är med sällskap som spelet gör sig som bäst. I sann arkad-anda är svårighetsgraden nämligen relativt hög, och det underlättar avsevärt att vara flera som hjälps åt. Motståndarna kommer i klungor och knapptryckande av frenetisk mängd krävs för att hålla dem stången. Jag kan plocka upp föremål, vapen och till och med kamrater för att ge slagen lite extra kraft, och när jag väl har fått ner mina motståndare belönas jag med en skur av mynt. Dessa spenderas sedan på läkande mat och ett och annat klädesplagg som gör att jag presterar bättre i stridens hetta.

Jag gillar spelets utseende, framförallt alla detaljer och referenser som knökats in lite här och var. Musiken kompletterar det hela bra och bjuder på röjiga bitpop-dängor som funkar väldigt bra att dela ut digitalt stryk till. Tillsammans skapar bild och ljud ett färgglatt och livligt spektakel som för mig utgör själva hjärtat i spelet.

När det är som mest folk på skärmen är det lätt att hamna mitt i smeten.

Stridandet känns precis som med många liknande spel i genren lite stelt och kan bli frustrerande till och från. Det är stundvis klurigt att se exakt var jag behöver stå för att träffa mina motståndare, läka mina medspelare eller placera mig för att undvika fällor. Detta är något som blir extra påfrestande när hälsan är låg och jag slösar bort mina specialattacker för att jag står någon centimeter fel på skärmen.

Överlag skulle spelet må bra av ett lite snabbare och smidigare tempo, för att slippa pengasamlande och alltför stryktåliga fiender till förmån för snabbare progression. Det skulle i så fall matcha de andra inslagen bättre och troligtvis göra spelet snäppet vassare i mina ögon.

Tillsammans med en eller flera vänner är Scott Pilgrim vs the World – The Game en adrenalinfylld upplevelse, helt klart värt en kväll nedklämda i soffan med varsin kontroll i högsta hugg. Det kanske inte håller särskilt länge rent innehållsmässigt, men en sån här färgglad åktur genom nördkulturens olika uttryck ser man inte särskilt ofta.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.