Recension: Schrödinger’s Cat and the Raiders of the Lost Quark [PS4]

Kalabalik har brutit ut i partikelzooet och diverse subatomiska element har rymt från sina dedikerade inhägnader. Det är så klart upp till Schrödingers katt att reda upp denna röra och återställa ordningen i universum. Detta är ett par meningar jag aldrig trott att jag skulle ha anledning skriva.

Brittiska Italic Pig har skapat detta i form av plattformsspelet Schrödinger’s Cat and the Raiders of the Lost Quark med pusselelement som bygger på kombination av diverse kvarkar som du samlar på dig under nivåernas gång. Typerna är fyra i antal och kombinationer av tre skapar en effekt som hjälper dig att navigera nivåerna.

Kombinationen av tre gula kvarkar ger dig till exempel en temporär helikopter som hjälper dig att nå plattformar du inte kan hoppa till, och två gula och en blå skapar en missil som du kan använda för att spränga hål i väggar. Detta system kan vid första anblick skapa en del experimenterande och alternativa lösningar på pussel, men det är sällan det finns marginal att tänka utanför lådan.

Lösningarna skrivs nästan ut ordagrant på skärmen med tanke på att du i princip blir matad de kvarkar som krävs för att ta dig vidare. Därför känns det sällan speciellt tillfredsställande att lösa ett pussel, antingen för att de är alldeles för enkla, eller för att det går att använda uteslutningsmetoden när lösningen inte är uppenbar.

Schrödinger’s-Cat-and-the-Raiders-of-the-Lost-Quark-Background[1]

Bosoner är både korkade och aggressiva.

Schrödinger’s Cat and the Raiders of the Lost Quark är som titeln antyder ett spel som försöker bygga på fyndiga referenser. Dessvärre räcker det inte riktigt med att försöka, och skämten planterar ansiktet i marken gång på gång. Humor är något som är väldigt svårt att förmedla eftersom det kräver väldigt mycket tajming, väl framförd dialog och en kemi mellan karaktärerna. Allt detta lyser med sin frånvaro, och i vid ett par fall stötte jag på karaktärer som fick mig att vilja stänga av spelet helt.

Spelet är väldigt färggrant och har bitvis en ganska trevlig grafisk stil men ofta proppas lite väl mycket in på skärmen samtidigt, vilket resulterar i att det blir plottrigt och svårt att urskilja detaljer i nivåerna. Det är inte ovanligt att jag vandrar rakt in i fiender utan att lägga märke till dem förrän det är för sent.

SchrödingersCat_2Revamp-570x320[1]

Världens mest uppenbara referens för detta spel.

Plattformandet fungerar oftast felfritt, men värre är det med kameran. Den är mycket snabb på att skifta position beroende på vilket håll du vänder spelkaraktären åt, och det är väldigt desorienterande vid tillfällen då man finjusterar positionen för att klara av ett hopp eller liknande. Jag upplever flera tillfällen då jag inte kan se relevanta områden av nivån eftersom sektionen av banan är utanför bildramen. Det går visserligen att zooma ut kameran, men i det läget går det inte att styra din karaktär.

Schrödinger’s Cat and the Raiders of the Lost Quark har en charmig kärna som tyvärr överröstas av fåniga skämt och föråldrade referenser. Det hjälper inte heller att spelet får slut på kreativitet när det gäller spelmekaniken efter de första tio minuterna. Summan av allt detta blir helt enkelt ett mediokert och lite småtrist spel.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.