Recension: Samurai Warriors 5 [PS5]

Samurai Warriors 5 är den senaste titeln i den lite drygt 17 år gamla Samurai Warriors-serien, men det är inte bara nytt som i att det är det senaste spelet, utan även för att det på många sätt är en nystart för serien. Utseende, handling och upplägg är lite annorlunda från tidigare titlar, men det är fortfarande strider med enorma fiendehorder, strategiska beslut och dueller mellan mäktiga krigare som står i centrum.

Handlingen utspelar sig i Japan under andra hälften av 1500-talet och baseras på riktiga historiska händelser. Länsherren Nobunaga leder sin klan under landets oroligheter och inleder snart en vänskap med samurajen Mitsuhide. Mycket av spelets huvudtråd kretsar kring de två karaktärernas relation allt eftersom ett stort inbördeskrig utvecklas, men karaktärsgalleriet är gigantiskt och många namn ur japansk historia slungas in för att göra det hela till en ordentlig historiefest i spelformat. Många av karaktärerna är spelbara och har unika förmågor, vilket ger en hel del variation. Det kan bli lite rörigt med alla namn och bakgrundshistorier, men efter ett tags spelande memorerar jag de viktigare av dem.

Mitt kungarike för en häst? Skulle inte tro det.

Upplägget liknar på många sätt det i de tidigare spelen i serien med enorma slag som ofta avslutas med dueller mellan olika ledare. De två huvudsakliga spellägena är Musou, som är själva kampanjen, och Citadel, som är mer av ett extraläge för att testa sin skicklighet lite utöver det vanliga. Trots att de två lägena är separata så har utvecklarna valt att väva ihop dem på ett ganska trevligt sätt. I huvudkampanjen har jag nämligen en borg som bland annat består av en smedja, ett stall och en marknadsplats. Dessa fyller sina funktioner väl, men genom att klämma in några rundor av Citadel-läget då och då kan jag tjäna ihop material och uppgradera dem så att de ger mig tillgång till lite finare och bättre uppgraderingar.

Oavsett vilket läge jag kör får jag i rollen som en karaktär ta min plats på slagfältet som en spelpjäs i strider mellan olika konstellationer. Motståndarna har i regel tillgång till tusentals soldater och ett stort antal karaktärer medan jag som spelare för det mesta får nöja mig med min huvudkaraktär och ett litet antal karaktärer som stöd. Slagfälten i sin tur är ofta uppbyggda på ett nästan labyrintliknande sätt och kantas av portar och andra hinder för att lägga en strategisk grund. Innan striden presenteras förutsättningarna för vinst och förlust men under slaget kan händelser inträffa som ändrar dessa.

Karaktärerna är smidiga att spela som och deras förmågor har en stor inverkan på min prestation. Om striden går väl kan jag allt eftersom få understöd av egna trupper som jag kan kalla fram med ett knapptryck, men det känns inte alltid som att de har en märkbar effekt på konfliktens utgång. Jag har lite svårt för spelets upplägg i form av balansen mellan trupper, karaktärer och de datorstyrda motståndarnas insats, framförallt eftersom majoriteten av motståndet jag möter är förvånansvärt lojt. Många fiendetrupper attackerar sällan och jag får ibland en olustig känsla av att de bara är där för att fylla ut banan och min specialmätare. Att besegra de lite starkare motståndarna är ofta avgörande för att ta mig vidare, men många av dem går att jonglera med långa kombinationsattacker, vilket tyvärr får dem att smälta in med de svagare trupperna helt utan att lämna ett avtryck i min upplevelse.

Med en bra sving får man många på fall!

När planen är full av trupper och karaktärer slåss åt höger och vänster ser det visuellt väldigt häftigt ut, och framförallt vissa nivåer känns riktigt väl upplagda för den där kaotiska krigskänslan jag vill komma åt. Att det finns möjlighet att hoppa mellan vissa av sina karaktärer under striderna känns bra och jag uppskattar att det dessutom på vissa nivåer går att få in en andra spelare att ha på sin sida. Varför de inte har tvåspelarläget konstant i kampanjläget är för mig ett mysterium eftersom det i princip alltid finns mer än en protagonist på planen.

Mina slutgiltiga tankar kring Samurai Warriors 5 är mestadels positiva. Det är ett spel som växer på en, och jag tror framförallt att ett längre spelande på högre svårighetsgrader visar spelet i sitt bästa ljus. För mig lider det en del av sin underliga AI-programmering och något röriga handling med vilsna dialogrutor som ploppar upp i mängder på slagfältet, men kan man stå ut med det så tror jag definitivt att det finns en del att hämta.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.