Recension: Run Like Hell [Vita]

Surfplattor och mobiltelefoner har med sina pekskärmar skapat nya tillvägagångssätt att styra figurer i spel. Att trycka på skärmen eller göra enkla gester är exempel på sådana och spelen som utvecklas till plattformarna behöver därför vara anpassade – och enligt en del – förenklade. Jetpack Joyride är ett lysande exempel på ett bra, på gränsen till beroendeframkallande spel som har enkla kontroller men där spelaren lätt fastnar i ”bara en gång till”-fällan.

Run Like Hell från utvecklaren Mass Creation är ett spel som på ytan ser ut att erbjuda samma charm och spelbegär som sina föregångare. Spelet släpptes för ett tag sedan till iOS- och Android-plattformarna och nu är det dags för en dos av oändligt springande för de som föredrar knapparna på PlayStation Vita.

Konceptet känner många redan igen. Hjälten som spelaren kontrollerar springer hela tiden framåt och det går inte att stanna eller vända, utan det är rakt fram som gäller. Anledningen till att hjälten måste springa den här gången är att han är jagad av kannibaler (ja, du läste rätt, inga zombier här inte!) och för att klara sig med livet i behåll gäller det att ta sig långt bort från de hungriga infödingarna. För att undvika att bli mat har spelaren förmågan att hoppa, springa och ducka, och dessa färdigheter behöver användas flitigt i de över 30 nivåerna vars längd sträcker sig upp mot 2-3 minuter.

Ahhh, skönt att få böja lite på ryggen efter allt hoppande!

Som ytterligare stöd kan spelaren fånga bonuseffekter som antingen gör att kannibalerna saktar ned en stund eller att hjältekaraktären fyller på sin adrenalin som kan användas för att springa snabbare. Det viktigaste i spelet är att hoppa i exakt rätt tid och att hoppa tillräckligt långt. En liten miss gör att karaktären antingen snubblar eller tappar tid genom att behöva klättra upp på hindret istället för att landa graciöst på det. Varje nivå ser likadan ut varje gång vilket gör att det går att memorera hoppen för att få ett felfritt lopp, något som verkligen behövs eftersom kannibalerna inte gör många misstag.

På det hela taget är detta ett ganska snyggt spel som tack var sitt oförlåtande sätt lovar samma utmaning som äldre spel. Tyvärr är det inte roligt över huvud taget, utan vacklar och faller på grund av det inte finns något som lockar spelaren framåt. Den enda morot som finns för spelaren är att klara spelet och det räcker inte för mig.

Jag ser ju ut som någon från ett japanskt rollspel så varför gillar du inte mig? VA?

För att erbjuda mer av spelet erbjuder utvecklarna även ett spelläge där spelaren kan utmana andra spelare på internet i skickligheten att springa. Även om den här varianten inte bjuder på några överraskningar, förutom att flykten från kannibalerna har bytts ut mot att tävla till mållinjen, är den väl implementerad. Varje lopp innehåller mellan två till åtta spelare beroende på vilken tävling som väljs, och om det saknas spelare inför tävlingen fyller spelet på med datorkontrollerade kandidater.

Personligen har jag svårt att tycka om Run Like Hell och då har jag ändå tillbringat många timmar med liknande spel som Jetpack Joyride. Efter varje nivå jag klarar önskar jag att spelet ska ta slut men det håller tyvärr i sig alldeles för länge. Även om det frenetiska hoppandet byts ut mot ett frenetiskt duckande i senare halvan av spelet känns hela upplevelsen bara urvattnad och tråkig.