Recension: Project Zero: Maiden of Black Water [PS4, PS5]

Det är mer än femton år sedan jag lade ifrån mig handkontrollen och svor att jag aldrig skulle spela Project Zero igen. Skärrad och skrämd över spelets klaustrofobiska känsla, spökenas läskiga stönanden och de flertalet tillfällen då jag hoppat högt av rädsla har gjort att jag bara har mörka och läskiga minnen från upplevelsen.

Men nu när den femte titeln har släppts till Sonys båda konsoler, kunde jag inte låta bli utan att ge serien ett försök till. Förmodligen blir jag inte lika skrämd denna gång, försökte jag intala mig när jag tackade ja till koden och började installera spelet i min PlayStation 5.

Serien, som i Japan går under namnet Fatal Frame kretsar kring personer som är känsliga och mottagliga för det övernaturliga. Med hjälp av en speciell kamera, kallad Camera Obscura, har de möjlighet att både se och skada spöken.

Hör gäller det att ha tungan mitt i mun för att få till den perfekta bilden

I den här iterationen alternerar berättelsen mellan tre olika huvudpersoner; Yuri Kozukata, Ren Hojo och Miu Hinasaki som alla tre har ärvt den speciella förmågan att känna av spöken. Berättelsen kretsar kring området runt berget Hikami, där det sägs att människor går för att ta sina liv. De som har kommit i kontakt med vattnet runt bergsområdet verkar dessutom speciellt drivna att frivilligt gå sitt öde till mötes.

Efter att ha fått en kortare genomgång av min karaktärs olika förmågor samt hur kameran fungerar bär det ut på äventyr av den mörkare sorten. Det framgår ganska snart att det ligger något ont bakom ett antal mystiska försvinnanden och det är uppenbart att det faktiskt har med vattnet att göra.

Spelet bjuder på riktigt kusliga miljöer och en störande ljudbild där naturens skrämmande läten blandas med läskiga röster från människor från andra sidan. Eller så är det bara inbillning. Precis som tidigare delar i serien lyckas Maiden of Black Water skrämmas med sina plötsliga händelser och genom att spä på skräcken med hjälp av visuella knep och ljudet i bakgrunden.

Säg inte att det står någon bakom mig nu….gör det det?

En del av seriens centrala mekaniker kan återfinnas i spelet, som exempelvis att det finns en rad olika filmtyper till min kamera som har olika effekt. Jag skadar spökena genom att fotografera dem och om jag tar ett kort i precis rätt stund då vålnaden attackerar mig, får jag bonuseffekt i form av att fienden backar undan. För att utdela mer omfattande skada behöver jag få med så många andar och andepartiklar som möjligt i själva kortet.

Project Zero: Maiden of Black Water levererar en störd och skrämmande upplevelse där klassiska, japanska knep för att påverka används för fullt. Självmord, synvillor, en suggestiv ljudmatta och mörka nivåer är exempel knep som går hem och levererar en robust skräckupplevelse, men jag känner inte alls samma skräck som förra gången, för femton år sedan. Jag vet inte om det beror på att jag börjar bli till åren kommen, eller om jag har lärt mig tricken som används.

Med detta sagt är Maiden of Black Water en bra upplevelse för dig som uppskattar japansk skräck av det lite mer traditionella slaget. Jag rekommenderar det därför gärna till dig som ser fram emot en kall upplevelse i en varm, mörk bostad. Förmodligen med någon som sitter bredvid och som du kan hålla i handen när det kniper.

2 kommentarer
  1. Thomas Thomas
    • Martin Svennberg Martin Svennberg

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.