Recension: Plants Vs. Zombies: Garden Warfare [PS4]

Ärligt talat tillhör jag definitivt gruppen som trodde att Plants Vs. Zombies: Garden Warfare var ett dåligt skämt när det presenterades på E3-mässan förra året.

Växterna och deras zombiemotståndare lämnar alltså sitt stillsamma tornförsvar och möts istället ute på det öppna stridsfältet med raketkastare, laserbössor och majsbomber. Vem kom på det? Vem vill spela det? Hur i hela friden kan det blir annat än katastrof?

Premisserna är enkla: PopCap har lyckligtvis skrotat allt vad enspelarläge heter och det går därav antingen att spela ihop med upp till fyra andra plantor och skydda sin trädgård mot vågor av zombier eller så delas man upp i två lag och försöker nedgöra andra mänskliga spelare (eller ja, vegetabiliska alternativt döda sådana).

Växterna och de vandöda har vardera fyra klasser med väldigt distinkta egenskaper. Chompern mumsar odöda den lyckas smyga upp på, solrosen kan hela medspelare och den amerikanska fotbollspelarzombien har massor med liv och kan tackla motståndarna till växtjuice och så vidare. Det är inget avancerat system och varje klass har sin tydliga nisch, men det är en bra variation och dessutom en välbalanserad sådan.

Det är förmodligen det allra mest förvånande med Garden Warfare. Det är inte bara ordvitsen till titel som får den här skruvade spin-offen av ett pusselspel att påminna om onlineskjutarnas giganter.

Den här bilden sammanfattar Garden Warfare ganska bra.

Den här bilden sammanfattar Garden Warfare ganska bra.

Det mest nerviga spelläget är utan tvekan Gardens and Graveyards som är en version av Battlefield-seriens spelläge Rush. Det är upp till växtligheterna att försvara en bas medan zombierna i vanlig ordning bara vill äta hjärnor och bete sig som vandaler. Lyckas de röja undan alla hinder vid en station innan tiden går ut är det bara att flytta vidare till nästa bas.

Ärtskjutarna, plantornas fotsoldater, laddar upp med sina vegetativt laddade maskingevär medan zombiernas ingenjörer bygger teleporterplattor för att snabbare nå målet. Och i mitten inleds ett okontrollerat kaos när potatisminor, chilibomber och laserhagelgevär gör upp. Det är snabbt, kul och förvånansvärt medryckande. Flera av banorna har rent majestätiska sektioner, som när zombierna måste putta en golfbollsbomb genom en jättelik minigolfbana medan kaktusar och solrosor matar skott på dem från sidorna.

I likhet med Battlefield och Call of Duty finns även ett metaspel mellan matcherna. Det gäller att klara av vissa utmaningar för att låsa upp nya färdigheter, och att samla pengar för att köpa samlarkort. I kortpacketen finns slumpvis utvalda uppgraderingar som kan låta dig plantera zombieförgörande ärtkanoner, låsa upp klassernas specialvapen eller sätta lustiga hattar på zombievetenskapsmännens huvud.

Det går att köpa fler kortpaket med riktiga pengar, men det känns knappast som en nödvändighet. Matcherna själva ger tillräckligt med prassel i plånboken för att kunna låsa upp vad jag vill ha och ingen del av spelet är låst för den som vill slippa mikrotransaktionerna.

I Garden Ops gäller det att hålla ut mot en zombieinvasion i tio hektiska rundor. Känner du igen konceptet?

I Garden Ops gäller det att hålla ut mot en zombieinvasion i tio hektiska rundor. Känner du igen konceptet?

De övriga spellägena är en blandad kompott. Dödsmatcherna blir inte alls lika intensiva och den lätt hysteriska varianten Gnome Bomb (där det gäller att lägga en trädgårdstomte med sprängmedel i motståndarens bas) slutar ofta i kalabalik och att alla satsar på att samla på sig poäng istället för att spränga målet. Antalet banor är också i minsta laget vilket drar ned på livslängden en smula.

Utöver matcherna mot mänskligt motstånd finns som sagt också Garden Ops där det gäller att försvara trädgårdslandet ensam eller ihop med ett par växtvänner (fungerar både online och split-screen). Det är snudd på identiskt med hur liknande lägen fungerar i andra spel. Fienderna kommer i vågor, det går att plantera växter som hjälper till att försvara trädgården och då och då kastas en boss in. Det känns mer som en slentrianmässigt inkastad introduktion till spelet än något annat.

I slutänden fastnar jag för de hektiska striderna. Jag sliter med utmaningarna och öppnar kortpaket med andakt. Plants Vs. Zombies: Garden Warfare når inte upp till onlineskjutarnas riktiga höjdare, men för att vara en sinnessjuk spin-off lyckas det ändå tillföra något nytt till en annars uttjatad genre.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.