Recension: Pillars of Eternity II: Deadfire Ultimate Edition [PS4]

Under slutet av 90-talet fick jag, och troligtvis många andra, ett gäng transformativa rollspelsupplevelser från bland andra BioWare och Black Isle Studios. Jag talar förstås om de gamla PC-klassikerna Baldur’s Gate och Planescape: Torment, som under förra året slutligen letade sig till konsolplattformar också.

Dessa spel lyckades fånga många av aspekterna som de fysiska rollspelen briljerade med, och få konkurrenter har lyckats överträffa berättelserna och karaktärerna från dessa verk. Det var även en tid där det var ganska ovanligt att berättelser kunde förgrena sig beroende på beslut och handlingar. Glädjande nog finns det fortfarande många som brinner för denna typ av rollspel, vilket är varför Obsidian lyckades finansiera Pillars of Eternity II: Deadfire via Kickstarter.

Berättelsen tar vid några år efter föregångaren, men är tillräckligt smart upplagd för att du relativt enkelt ska kunna hoppa rakt in i detta spel om du så önskar. Du spelar som en Watcher, som är en person som har en koppling till andevärlden, och på gott och ont även gudarna.

Hur kan man tacka nej till en så här vältalig person?

Guden Eothas, som besegrades av folket i Dyrwood redan innan första spelet började, har återvänt och har börjat skapa kaos på öarna i Deadfire-området. De andra gudarna är inte speciellt nöjda med detta och beslutar sig för att anlita dig för att stoppa denna våg av förstörelse. För att se till att du följer dessa tydligt utstakade instruktioner passar de även på att hålla din själ gisslan. Problem uppstår dock ganska omgående när ditt fartyg anfalls av pirater, och går på grund. Omfattande skador på skeppet och en del svinn i besättningen gör att uppförsbacken är rejäl redan från början.

Precis som spelets förebilder är det ett rollspel som kräver en hel del taktiskt tänkande när det kommer till strider. Det är möjligt, och oftast även nödvändigt, att pausa emellanåt för att ge nya order i mer komplexa strider, vilket innebär att om du inte är förberedd på handgemäng så kan det väldigt snabbt gå illa. Det skapar också en hel del spänning varje gång det drar ihop sig till strid, och allting känns viktigt och avgörande. Om du skulle önska så går det även att spela striderna helt turordningsbaserade.

Den stora behållningen i spelet är dock själva berättelsen, och hur du interagerar med den. Beroende på hur du har byggt upp din karaktär har du flera olika färdigheter som spelar in på dialogval, och inte bara på ett binärt övertalningsvis som många andra rollspel gör. Om du har goda kunskaper i historia och främmande kulturer kan du till exempel enklare bygga upp förtroende hos folk från dessa kulturer. Detta kan då leda till nya dialogval som ger möjlighet att lösa uppdrag på annorlunda vis än vad du skulle kunna göra annars. Samma sak gäller om du har en väldigt atletisk karaktär, så kan du finna andra vägar i de grottor och passager du vandrar genom.

När piraterna börjar festa till det kommer snart fyrverkerierna fram.

Just dialogen är en så pass omfattande del av spelet att när jag besökte den första stora staden gick det säkert två eller tre timmar mellan striderna. Jag var dock helt och hållet insugen i alla de intriger som finns mellan grupperingarna i staden, vilket gjorde att jag inte saknade actiondelen överhuvudtaget. Manuset är väldigt välskrivet, och det är väldigt lätt att förlora sig själv i sidospår eftersom det känns som att alla uppdrag har substans. Även saker som inte är obligatoriska kan på något vis förgrena sig vidare till gentjänster som du har nytta av vid senare tillfällen.

För att säkrare navigera mellan öarna i Deadfire är det viktigt att uppgradera ditt fartyg och ha en kvalificerad besättning. Ju mer erfarenhet dina följeslagare har, desto högre krav har de dock. De ska alla ha sina löner och kunna äta sig mätta, vilket innebär större utgifter för dig som kapten. Därför blir det lockande att börja bli klåfingrig under själva äventyrandet och sno åt dig en del dyrgripar när ingen tittar. Om jag inte stjäl den kommer väl förmodligen någon annan att göra det, eller hur?

Denna skärm kommer du att se alltför många gånger, och alltför länge.

Det finns dock en del skavanker i spelet som förhindrar mig att bli fullständigt uppslukad av upplevelsen. Först och främst finns det ett grundläggande problem med styrningen, då den känns lite klumpig och omständlig när det börjar ske mycket i en strid. Det finns förmodligen inte mycket att göra åt detta eftersom det är svårt att översätta den fulla funktionaliteten från mus och tangentbord till en handkontroll.

Det stora problemet finner vi dock i laddningstiderna. Dessa kan emellanåt kännas snudd på evighetslånga när det tar upp emot en minut att ladda in ett nytt område. Detta är speciellt tydligt i stadsområdena där du ofta går från stadsdel till stadsdel för att prata med folk. Till slut är det lätt att tappa fokus när du har sett samma statiska laddningskärm i flera minuter bara för att du behöver lämna in uppdrag i olika delar av staden.

Trots dessa problem är det svårt att inte ge detta mästerverk en varm rekommendation. Om du vill ha en riktigt matig rollspelsupplevelse så är det svårt att finna något bättre än Pillars of Eternity II: Deadfire.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.