Recension: Patapon 2 Remastered [PS4]

Patapon 2 Remastered är kanske inte helt överraskande en återutgivning av det andra spelet i den klassiska Patapon-serien till PlayStation Portable. När spelet släpptes för snart elva år sedan var det en favorit på den handhållna plattformen, som verkligen gick varm. Dock finns det nostalgiska minnen som gör sig bättre som just minnen.

Spelet kan närmast beskrivas som en blandning av ett actionstrategispel och rytmspel, och när det begav sig hade jag betydligt mindre erfarenhet av rytmspel och snävare referensramar.

Den mystiska världen och musiken som utvecklar när du lyckas med långa sekvenser är spelets främsta egenskaper.

Redan när spelet startar rynkas min panna och min första tanke är att det handlar om en billig återutgivning, eftersom introfilmen inte renderats om utan bara skalats upp. Den ser därför väldigt suddig ut, som om jag hade mormors glasögon på mig.

Grundspelet är genomtänkt och smart designat, med ett strategisystem där du allokerar och uppgraderar dina trupper och hittar material och uppdateringar genom att klara banor som låses upp under spelets gång. En detalj jag verkligen gillar är att jag får uppgradera varje soldat individuellt och kan exempelvis bygga en grupp med fem spjutkastare som har helt olika färdigheter.

Bosstriderna är rejält utmanande och om jag inte ger en försvarsorder i tid så tar mina trupper rejält med skada, och om min fanbärare dör så misslyckas hela banan.

Drakbossen både stångas och sprutar eld när den inte backar undan och tar sats för att ställa till det för mina soldater.

Även systemet där du ger order genom att ge fyrtaktskombinationer med olika trummor, där exempelvis framåt marsch översätts till PATA-PATA-PATA-PON (eller fyrkant-fyrkant-fyrkant-cirkel) är både kul och unikt. Dock faller det på genomförandet. När jag spelar ett rytmspel 2020 förväntar jag mig att kontrollerna är supertajta eller att det går att synkronisera kontroller, bild och ljud så att jag kan anpassa för eventuella förskjutningar. Tyvärr fylls jag av den irriterande känslan av att det inte är mitt eget fel när jag misslyckas, utan att spelet inte har registrerat mina perfekt inmatade takter ens på den enklaste och mest förlåtande svårighetsgraden.

När jag går emot mina instinkter och spelar i en takt som varken matchar den blinkande ramen eller takttrumman så är dock Patapon 2 Remastered riktigt kul och jag älskar designen av både mina soldater och fienderna jag möter. Det känns som ett vykort från en svunnen era när distinkt design i spel som Patapon- och Locoroco-serierna hade sin storhetstid.

På det hela taget återhämtar sig aldrig min upplevelse och jag känner mig ledsen över att mina positiva minnen har bytts ut mot frustration över ett haltande spel. Jag ska starta upp min PlayStation Portable och se om kontrollerna beter sig likadant i originalet. För det här är en återutgivning jag inte kommer att spela färdigt.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.