Recension: PAC-MAN WORLD 2: Re-PAC [PS5, PS4]

PAC-MAN har länge varit en av mina favoriter när det kommer till klassiska arkadspel och under tidigt 1980-tal var min sänggavel tapetserad med PAC-MAN-klistermärken. PAC-MAN WORLD 2: Re-PAC är en nyversion av spelet som ursprungligen släpptes redan 2002 till PlayStation 2. Alla klassiska komponenter som en hungrig protagonist, färgglada spöken och frukter och pastiller finns på plats. Detta till trots så känns det här mer som ett klassiskt tredimensionellt plattformsspel än det labyrintartade PAC-MAN.

Spelets premiss är att spökena lyckas stjäla de gyllene frukterna under en räd av PAC-byn och släpper loss en gammal ondska som hållits fången med hjälp av frukterna. PAC-MAN får i uppdrag att hitta frukterna och återställa byn till sin forna glans.

Som jag redan nämnt så är detta ett plattformsspel i dess traditionella betydelse där hoppa, dyka, glida och sparka är de grundläggande rörelserna och jag tänker på Spyro the Dragon som hade ganska snarlik grundmekanik. Från början känns det ganska fräscht och oväntat tajt för att vara ett spel från 2002 och jag har riktigt roligt de första världarna. Jag får åka skridskor på is och låser upp några traditionella labyrintspel i byns arkadhall.

Men några världar in så vänder spelet. Helt plötsligt stegrar svårighetsgraden helt omotiverat och jag ser mina ihopsamlade extraliv försvinna i ett rasslande tempo. Där de tidiga banorna varit ganska förlåtande och ett misstag plockat bort en tårtbit av mitt liv, så möts jag nu av avgrunder, lava och andra hot som omedelbart dödar mig och slänger mig bakåt till föregående kontrollpunkt.

Bossarna är överlag välgjorda och kul, men även här stegrar svårighetsgraden ojämnt. Lavabossen är hjälplöst överdesignad och bjuder på flera onödiga inslag som bara är irriterande och gör att framgångar förflyttas från skicklighet till tur. På samma sätt är slutbossen löjligt svår med flera faser och tidsbaserade plattformselement som enbart ger mig frustration och obefintligt med glädje.

Efter allt mitt gnäll så finns det roliga komponenter också. Jag har redan nämnt skridskoåkningen, men även dykarbanorna och pussel-labyrinterna i slutet gjorde ändå att spelet känns varierat. Spelet känns verkligen ambivalent då designvalen mellan världarna och deras unika spelmekanik är klockren medan momenten jag klagat på känns ogenomtänkta.

Min känsla när eftertexterna rullar är ändå en känsla av lättnad och det är sällan ett gott tecken för ett spel. Jag känner noll motivation att gå tillbaka och nöta alla mål för banorna och låsa upp allt. Jag är glad över att spelet görs tillgängligt för en bredare publik av spelbevaringssyften, men om du vill spela ett bra tredimensionellt plattformsspel så finns det många andra som borde ligga högre på din lista.