Recension: Our World is Ended. [PS4]
Jag har sett fram emot att ge mig an det japanska spelet Our World is Ended. Spelets första minuter börjar dessutom lovande med en filosofisk monolog av spelets huvudkaraktär Reiji som dagdrömmer om hur vi människor ser på världen.
Han funderar för sig själv om hur varje människas värld är lika individuell som de själva, och hur en sådan syn får oss att inse hur skör och unik varje persons världsåskådning är. Det djupa tänket och den visuellt vackra designen väcker genast mitt intresse.
Plötsligt väcks Reiji ur sin slummer genom att få en iskall slushie hälld över sig av kvinnliga kollegan Yuno, och precis lika plötsligt avbryts den filosofiska stämningen av den kommande scenens oväntade fokus. Under de följande minuterna får vi nämligen se och höra vår karaktär studera och kommentera på Yunos fysiska drag, komplett med inzoomning över utvalda kroppsdelar, föreställningar om hur hon ser ut i baddräkt och användande av udda begrepp såsom ”tuttvapen”.
Jag skruvar lite obekvämt på mig i soffan och försöker skaka av mig den konstiga upplevelsen jag precis varit med om, fortsätter spela och tänker att det kanske är en engångsföreteelse. Tyvärr är detta inte fallet.
Our World is Ended är en visuell roman i japansk stil där spelets handling spelas upp genom statiska bakgrundsbilder som kompletteras med karaktärer i rörelse på skärmen, lite som en serietidning där huvudrollsinnehavarna delvis rör sig. Handlingen kretsar kring en spelstudio som drivs av ett färgglatt men aningen klyschigt gäng karaktärer. Vi har allt från den blyga och osäkra huvudkaraktären, snuskhummern, skolflickan, den svåra goth-tjejen och den missanpassade nörden med flera.
När jag startade spelet förväntade jag mig att få interagera med spelets karaktärer genom dialogval, pussel och andra aktiviteter, men det visar sig efter en stunds spelande att dessa aktiviteter är väldigt få. Istället får jag tillbringa en stor del av tiden med att trycka på en ensam knapp för att få dialogen att fortgå (det går att sätta den på auto, men då blir det nästan mer en film än ett spel).
Vid de tillfällen där du som spelare faktiskt får göra aktiva dialogval handlar det oftast om att rädda Reiji från pinsamma situationer. När dessa val inträffar speglas ibland Reijis stress genom att alternativen under ett antal sekunder snabbt glider förbi på skärmen i en oordnad skara. Är du för långsam så står Reiji där mållös, vilket är en detalj jag uppskattar.
Emellanåt klickar spelets dialog, design, musik och handling väldigt bra, men det är vid alldeles för få tillfällen. Spelets kärnhandling som börjar med studions utvecklande av ett nytt spel med förstärkt verklighet och sedan utvecklas till en historia i alternativa verkligheter är spännande, men den avbryts tråkigt nog ofta av samma sorts gubbsjuka sexanspelningar och skeva kvinnosyn som jag överraskades av i början av spelet.
Ena stunden kan det föras ett underhållande kommentarskrig på nätet mellan den fiktiva spelstudion och dess kritiker, och i nästa stund är det en situation där huvudkaraktären jämför två kvinnliga karaktärers byststorlek, en anspelning som egentligen inte bidrar till berättelsens utveckling. Denna ojämnhet i spelets handling går att jämföra med om du i det verkliga livet skulle försöka att hålla en djup och intressant dialog med någon för att hela tiden bli avbruten av en tredje person som står vid sidan om och ropar obsceniteter i tid och otid.
Om du tycker om visuella romaner av den här sorten och inte har något emot den japanska ecchi-stilens egenheter kan säkert Our World is Ended vara ett intressant bidrag i spelbiblioteket. För mig stannar det tyvärr vid att vara en intressant idé med ett stilfullt utseende som aldrig riktigt lyfter utan blir kvarhållet på marken av en skev kvinnosyn och för lite att göra.
Du har sett framåt men ger det bara än 4:a hur kommer det sig
Det motsvarade helt enkelt inte förväntningarna jag hade i förväg skulle man kunna säga. Det blir så ibland tråkigt nog 🙂