Recension: Obey Me [PS4]

Obey Me är ett actionspel i isometrisk vy med demoniskt tema, och på ytan har det en del likheter med Diablo-serien. Men ju längre jag spelar desto fler skillnader upptäcker jag.

Premissen är att demonherren Ammon har en hemlig plan för att öka sin makt och du axlar rollen som den lägre demonen Vanessa och demonhunden Monty i Ammons tjänst. De är fixare som får uppdrag som att avrätta konkurrerande demoner eller hitta artefakter, men utan att få det bakomliggande syftet.

Spelsystemet är ganska okomplicerat, och består huvudsakligen av ett närstridssystem med en kort teleportering. Du kan sammanfogas med hunden i en specialförmåga och du hittar några olika vapen som alla har en individuell specialförmåga och egna färdighetsträd. Redan från början visar sig sprickor i fasaden, då kontrollerna är sega och släpiga med klart märkbara fördröjningar. Jag vet inte om de oprecisa kontrollerna är relaterat till att spelet känns dåligt optimerat, då fläkten konstant går på högvarv och bildfrekvensen dyker utan något uppenbart mönster.

Snarare dansa i slem än i neon.

Obey Me lämnar dessutom en hel del att önska på den grafiska fronten, i allting från de tecknade figurerna under dialogerna till miljöer och karaktärer under spelet. Banorna går i brunt och grått med neonlysande element som representerar var, slem, fällor och portaler som ska upplevas som demoniskt. För att fullborda svarte petter så är musiken en axelryckning och röstskådespelarna känns oinspirerade och ansträngt förställda.

Tyvärr stannar inte min kritik här, utan även nivådesignen har sina tydliga brister. Det finns en hel del förgreningar där den uppenbara tanken är att du ska utforska för att hitta samlarföremål och uppgraderingar. Problemet är att om du går rätt väg startas ofta större strider eller bossfajter som låser vägen bakåt så att du missar möjligheten att plocka upp sakerna om du inte spelar om hela banan.

På nivåerna finns det även olika hinder som minor eller spikar som åker upp och ned. Tanken är att försvåra din navigering, men det blir mest ett rejält stort irritationsmoment som hämmar spelupplevelsen.

När man ser namnet Billy vet man att det är en bossfajt på gång.

Även bossarna känns fantasilösa och påminner mest om större versioner av dussinfiender som jag redan besegrat i drivor på banorna innan. Berättelsen känns till en början intressant, men tar tyvärr lite för mycket plats och det blir långa pauser i själva spelandet för dialoger som känns malplacerade och som drar ned tempot rejält.

Finns det då något positivt att säga? Spelet kommer med ett asymmetriskt lokalt samarbetsläge där Vanessa och Monty kommer med egna färdighetsuppgraderingar och helt olika egenskaper. Spelet är egentligen inte trasigt, men har väldigt svårt att leva upp till ens en godkänd nivå på i princip alla andra fronter.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.