Recension: Nioh [PS4]

När vi talar om spel med långa utvecklingstider brukar oftast Final Fantasy XV (8/10) eller The Last Guardian (8/10) dyka upp som primära exempel. Faktum är att Nioh har ännu fler år på nacken, med tanke på att utvecklingen påbörjades redan 2004 som ett projekt baserat på ett Akira Kurosawa-manus.

Sedan dess har spelet gått igenom otaliga iterationer som gång på gång skjutits ned av producenten Kou Shibusawa. Det var inte förrän 2015 som spelet bubblade upp till ytan igen på Tokyo Game Show, och nu kunde vi se att visionen hämtat inspiration från mästerverken skapade av From Software.

I Nioh spelar du som William Adams, en engelsk sjöman och prominent historisk person som blev den förste västerländske samurajen. Historiken till trots, tas det en del friheter med tolkningen av William i spelet, där han har begåvats med en del övernaturliga förmågor; till exempel möjligheten att kommunicera med andar. När berättelsen tar vid har protagonisten fängslats i London, och under ett rymningsförsök överhör han en konversation som antyder att ondsinta personer kommer att invadera Japan för att lägga beslag på Amrita. Detta element är nyckeln till i princip gränslös makt, något som England vill använda för att etablera en dominant position i världen.

William ger sig av till sitt andra hemland i ett försök att förhindra kaos i Japan, men redan när han kommer dit är situationen komplicerad. Landet är fyllt av andar och demoner som tidigare varit förseglade i säkert förvar, och han har en rejäl uppförsbacke framför sig om han ska kunna rätta till detta.

Som svar på Kojimas rymdvalar kommer Team Ninja med hajar från andevärlden.

Som jag nämnde tidigare är spelet tydligt inspirerat av From Softwares framgångsrika titlar, i synnerhet Bloodborne (10/10) och Demon’s Souls. Det är ett väldigt oförlåtande spel som ställer höga krav på spelarens reaktioner, förmåga att läsa in mönster och inte minst tålamod. Dessa grundpelare är något som Team Ninja har gjort sig kända för tidigare genom Ninja Gaiden-serien, men Nioh är dock inte riktigt lika galet blixtsnabbt.

Styrningen och striderna håller absolut toppklass, och jag känner aldrig att spelet begränsar mig. När något går snett är det mitt eget fel varje gång, hur mycket jag än skulle vilja skylla på spelet ibland. Svårighetsgraden är hög, men lyckligtvis inte lika hög som i den första demoversionen som släpptes på PlayStation Store. Utvecklarna tog åt sig den kritik som riktades åt spelet och gjorde en omfattande ombalansering, och det känns verkligen som att de har hittat den perfekta punkten mellan motstånd och belöning.

Det finns en rad olika vapentyper att bemästra i spelet, och det finns något för i princip alla smaker. Vill du ha något tungt som gör rejäl skada kan du använda dig av yxor eller klubbor, och om du vill ha något snabbare och mer tekniskt kan du försöka dig på dubbla svärd.

Vapentypen påverkar förstås hur mycket energi som används för attackerna, och är en konstant balansgång i denna typ av spel. Nioh är extremt bestraffande för den som inte hushåller med energin, eftersom det inte går att röra karaktären alls under tiden mätaren fylls. När detta inträffar känns det som en hel evighet innan jag kan agera, speciellt när fienderna hopar sig och min hjälte är försvarslös mot alla dödliga attacker.

Självklart finns de obligatoriska spindlarna med i Nioh.

Spelet är dessutom mer utrustningsfokuserat än vad jag förväntade mig. Det liknar nästan Diablo när det kommer till mängden prylar som jag hittar under varje uppdrag, och det känns lite överväldigande till en början. Det är dock ganska enkelt att jämföra utrustningen och lära sig vad som är bra och mindre bra. Vikten på det som du packar på dig spelar stor roll eftersom det har en stor inverkan på hur fort energin återhämtas.

Utvecklarna har implementerat en del smarta spelmekaniker också, som till exempel möjligheten att återfå din energi snabbare med hjälp av en vältajmad knapptryckning. Detta är i synnerhet viktigt när du stöter på yokai-fiender, då de öppnar upp portaler till andevärlden som dels förhindrar din energi att komma tillbaka men även snabbar upp fiendernas energiåterhämtning. Befinner du dig i en sådan portal när du utför denna manöver har du dessutom möjligheten att stänga den helt. Det är en intressant mekanik som ger dig lite extra att tänka på i striderna.

Mastiga skjutvapen gör susen i de flesta fall. Men de är ju inte direkt smidiga att sikta med.

Både fiender och miljöer bjuder på stor omväxling, och det gäller även bossarna. Du måste hela tiden lära dig nya taktiker och varje nivå känns som en helt ny utmaning. Det är lite trist att utvecklaren inte har lyckats skapa en helt sammanhängande värld, utan har delat upp spelet i separata nivåer, men alla kan å andra sidan inte vara lika galna som From Software när det kommer till världsdesignen.

Ett stort plus är att det finns möjlighet att göra en del grafiska inställningar, där du kan välja att fokusera på bildfrekvens, upplösning eller en kompromiss däremellan. Här rekommenderar jag definitivt att välja actionläget, som i princip låser bildfrekvensen till 60 bildrutor per sekund. Det må vara lite snyggare i högre upplösning, men du behöver verkligen varje millisekund av reaktionstid som den högre bildfrekvensen erbjuder.

Trots att Nioh bjuder på en snudd på icke-befintlig berättelse är det ett spel av yppersta klass. Det lyckas få timmarna att flyga förbi när jag spelar det, och även när jag möter bossar som känns snudd på omöjliga kan jag inte släppa det, utan måste istället prova igen för att lära mig att hantera utmaningen. Den övergripande stämningen kan inte riktigt konkurrera med Souls-serien, men på i princip alla andra punkter har Team Ninja blivit något som jag aldrig förväntade mig. En konkurrent till From Software.

Ett svar
  1. Toby Lee Toby Lee

Lämna ett svar till Toby LeeAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.