Recension: Metal Gear Solid Delta: Snake Eater [PS5]

Vid årets början fanns det en handfull spel som jag hade väldigt högt på min önskelista, och ett av dem var Metal Gear Solid Delta: Snake Eater. Det kanske är lite lustigt att ranka en nyversion så högt, i synnerhet med tanke på att det redan är spelbart på aktuella plattformar genom Metal Gear Solid Master Collection Vol.1 (6/10).

Detta spel har dock en väldigt speciell plats i mitt hjärta, och med tanke på att Master Collection i sin helhet var en tämligen oambitiös spelsamling fanns det fortfarande ett sug efter en riktig nyversion från grunden. Nästan två år senare har Virtous och Konami levererat just detta och jag har hårdgranskat spelet i hopp om att få den ultimata Snake Eater-upplevelsen.

Om du inte är bekant med denna PlayStation 2-klassiker handlar detta om det tredje spelet i Metal Gear Solid-serien, men rent kronologiskt utspelar det sig före alla andra händelser. Mitt under kalla krigets höjd skickas CIA-agenten Snake till Sovjetunionen för att hjälpa en raketforskare att fly landet och söka asyl i USA, men det hela går ganska snabbt åt skogen. På högsta politiska nivå sker en överenskommelse mellan länderna att Snake får en sista chans att sätta stopp för potentiellt kärnvapenkrig.

På sedvanligt Hideo Kojima-vis blir det hela en kombination av Hollywood-action och fullständigt skruvade karaktärer. Du ställs mot en specialstyrka bestående av folk som exempelvis kan kontrollera getingar, agera högspänningsledningar och en krypskytt som är så gammal att hans kropp går ner i någon form av viloläge för att spara energi till bataljerna. Balansgången mellan de mer seriösa delarna av berättelsen är kanske inte för alla, men jag älskar verkligen den stundtals bisarra resa som spelet bjuder på.

Med nyversioner av äldre spel finns ju alltid förhoppningen om förbättringar av mekaniker och mer strömlinjeformad design, och det finns det faktiskt på ett par välkomna ställen. Exempelvis finns kamouflage-mekaniken numera i en snabbmeny på styrkorset, så att du slipper gräva i ett par olika menyer varje gång miljön ändras. Samma sak gäller även första hjälpen-menyn, som du kan nå via en genväg varje gång du har en skada som behöver någon form av ingrepp. Det låter som ganska små detaljer, men med tanke på hur ofta dessa funktioner används känns det ändå som en relativt omvälvande förändring mot det positiva.

Den största nyheten är ändå på det visuella planet, då spelet mer eller mindre har gjorts om från grunden i Unreal Engine 5. Det är som förväntat en riktig fest för ögonen rakt igenom, och det gör många av de dramatiska scenerna genom spelet ännu mer effektfulla. Det finns dock ett problem med alla dessa grafiska uppgraderingar, och det är att prestandan inte riktigt är vad den borde vara. Inte ens om du har lagt ut massor av pengar för en PlayStation 5 Pro. Spelets bildfrekvens kränger ibland så vilt att det lite desorienterande, och det är ju inte direkt vad man önskar i stridens hetta. Det sker förvisso bara vid en del specifika tillfällen och är inte ett genomgående problem i hela spelet, men det är väldigt irriterande när det uppstår.

På det stora hela är det här ändå en bra nyversion av spelet. Det är ett av mina absoluta favoritspel, och att få se det utspelas i modern grafik är något jag har drömt om länge. Prestandan är ett problem, och förhoppningsvis något som kan åtgärdas med patchar. Med tanke på att Konami vill ha hela 900 kronor för detta spel om du köper det digitalt tycker jag att lite optimering av en nyversion inte är för mycket att kräva. Det är absolut värt att spela, men jag rekommenderar att du avvaktar en eventuell åtgärd från utvecklarna samt en rea först och främst.