Recension: Megadimension Neptunia VIIR [PS4]

Efter att jag norpade redaktionens exemplar av Megadimension Neptunia VIIR, blev jag först överlycklig för att sedan fundera på vad jag givit mig in i. Äventyren i hyper- och mega-dimensionerna har enligt mig vacklat ett tag nu och har försökt att förnya sig, samtidigt som utvecklarna har varit rädda för att skära bort dött kött från spelen.

I Neptunia VIIR är det uppenbart att Compile Heart och Idea Factory har gjort ett försök att förnya sig igen, denna gång med hjälp av den virtuella verkligheten. Dock går de inte långt utanför de upptrampade stigarna, utan släpper istället en omgjord version av Megadimension Neptunia VII (6/10), vilket jag recenserade för lite mer än två år sedan. Frågan är då såklart om ett påklistrat VR-läge ger något ytterligare för oss spelare?

Ja, du befinner dig i en virtuell värld. Kan du ställa dig upp nu?

Eftersom spelet i grund och botten är en kopia av föregående Megadimension-titel, finns det inte speciellt mycket att säga om berättelsen då den är oförändrad. Uzume Tennohboshi återvänder med sin megafon som hon använder för att tukta fienderna, och våra hjältinnor är återigen berövade sin förmåga att förvandla sig till de kraftiga cyberkämparna.

Sin svaghet till trots, upplever jag att Neptunia och de andra gudinnorna har det betydligt enklare att överleva striderna i de ogästvänliga miljöerna. Anledningen till detta är en av de största förändringarna som införts i serien hittills, nämligen att hälsan återfås nämligen efter varje strid. Är du en van spelare av japanska rollspel, tänker du säkert att detta faktum skulle ta udden av ett spel av detta slag, men faktum är att det känns förlösande. Det är så skönt att slippa spendera pengar på helande gräs och annat som jag tidigare behövde använda mellan striderna för att överleva en nivå.

När jag väl anammar denna förändring i spelet, upplever jag att striderna flyter på ännu bättre än tidigare. Jag håller inte tillbaka längre och jag fegar inte ur bara för att jag ser en mäktig fiende på kartan. Eftersom att jag vet att jag bara behöver överleva en strid i taget slänger jag mig gladeligen in i varje konfrontation, och tack vare denna nya insikt ökar mina karaktärer sina nivåer snabbare.

Samma stridssystem, samma fiender. Men efter denna strid återfår jag all hälsa. HA!

VR-läget som introduceras ganska tidigt i spelet är ren och skär ”fan service” och bjuder in till att granska modellerna noggrant då huvudpersonerna en efter en besöker mig som spelare i mitt torftiga lilla rum. Eftersom själva spelet inte är omgjort för att passa PlayStation VR (8/10), kräver det att jag inför varje VR-händelse tar på mig headsetet och påbörjar upplevelsen. När den sedan är klar, kan jag antingen ta av mig mitt headset eller spela vidare, fast då i storskärmsläge utan möjlighet att se mig omkring.

Även om VR-implementationen känns påtvingad och påklistrad, kan jag inte låta bli att känns mig en smula förtjust av konceptet. Det känns på något sätt skönt att få ta en rast från det vanliga spelet lite då och då för att göra något helt annat. Och det faktum att Noire, Blanc, Vert och Neptunia kommer och hälsar på, spär på känslan av det metauniversum som serien alltid har anammat.

Megadimension Neptunia VIIR erbjuder inte mycket nytt för trogna spelare av serien men om du inte har provat på Megadimension Neptunia VII, kan detta vara ett trevligt sätt att återvända till serien. Om du inte har införskaffat ett PlayStaton VR ännu är det inte ett problem då de virtuella mötena även går att uppleva på en vanlig TV också.