Recension: Marvel’s Avengers [PS4]

Att recensera Marvel’s Avengers är ingen lätt uppgift då det i praktiken handlar om två separata spel med en del överlapp. Den första halvan är en berättelsedriven enspelarkampanj och den andra är en online-del som påminner om titlar som Star Wars: Battlefront (7/10), Destiny (8/10) och Tom Clancy’s The Division 2 (8/10).

Berättelsen tar sin början med ett stort firande av Avengers, vilket urartar rejält och splittrar superhjältegruppen. Efter det hoppar berättelsen fem år framåt där världen ser annorlunda ut efter att San Francisco har förstörts och många av offren har utvecklat krafter. Organisationen AIM har tagit över resurserna från Stark Industries och SHIELD och ser på ytan ut att jobba med hotet från Inhumans.

Miljöerna är både vackra och detaljerade.

Berättelsen är riktigt bra och som ett fan av både serietidningarna, Marvel-filmerna och superhjältespel generellt, imponeras jag över manuset. Det hade fungerat både i serietidningsform och som film. Det kanske största genidraget är att ta med Ms Marvel, eller Kamala Khan som hennes alter ego heter. Hon dök upp i serietidningarna 2014 och är den första muslimska superhjälten i Marvels universum. Hon tillför naivitet, ungdomlighet samt en stor portion humor och blir ett starkt klister som håller ihop hela kampanjen.

Trots hjältarnas olika förutsättningar är deras attacker förhållandevis lika. Alla har en svag och stark närstridsattack samt en avståndsattack och olika specialattacker vilka låses upp under spelets gång. Thor och Iron-Man kan flyga medan de andra blandar långa hopp med förmågan att springa på väggar. Striderna är rejält actionpackade och utmanande och är tillsammans med berättelsen mina favoritegenskaper. Kampanjen lägger till hjältarna i maklig takt och presenterar dem med en introduktion av deras egenheter.

Redan under kampanjen introduceras flera av komponenterna från spel-som-tjänst-delen där butikerna och utmaningarna som låser upp kosmetiska uppdateringar förklaras. Flera av uppdragen tillåter också att du går online och spelar tillsammans med vänner eller kompanjoner som matchas till din nivå. Det mesta av kampanjen är linjär, men en hel del valfria sidouppdrag dyker upp på vägen.

Striderna kan vara kaotiska, men lär du dig bara att parera eller ducka så kan du hänga med.

Efter kampanjens avslutande byter spelet till evighetsspelläget Avengers Initiative där du och upp till tre andra spelare fortsätter att klara uppdrag och mål där belöningen är bättre utrustning, högre nivåer och kosmetiska uppgraderingar. För mig är det lite som om luften går ur spelet när kampanjen är slut. Min bästa karaktär är nivå 15 och har styrka 26. Jag ser att det finns uppdrag som kräver styrka 150 och det känns mer och mer som ett jobb och ett långt nötande för att komma till de senare banorna.

Jag kör några uppdrag online där jag som mest hittar en annan spelare och uppdraget fylls på med botar. En påtaglig sak jag märker är att svårighetsgraden stegrar rejält jämfört med normalsvårigheten i kampanjen och samarbete blir a och o då kompanjonerna kan väcka mig till liv om min hjälte blir utslagen. Jag tappar ganska snabbt sugen och känner inga omedelbara incitament att spela vidare för att maxa hjältarna och låsa upp lite nya dräkter och paneler.

Jag började med att prata om dualiteten; spelets yin och yang, och faktum är att kampanjen är såpass bra att den står sig på egna ben. Jag är väldigt glad över att ha spelat den, men känner mig färdig med det. Är du på jakt efter ett spel du kan tillbringa hundratals timmar i och hitta bekantskaper online, så får du garanterat ut mer av den andra halvan än vad jag kommer att få.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.