Recension: Manifold Garden [PS4]

För lite drygt 10 år sedan uttryckte den kända filmkritikern Roger Ebert åsikten att tv-spel inte kan vara konst. Han hade många välmotiverade argument för detta, men många av de som argumenterade emot hade detsamma.

Konst är trots allt ett mångfasetterat fenomen som likt kultur, i alla fall för mig, grundar sig i en personlig tolkningsfråga. Den till synes mångsysslande amerikanen William Chyr står bakom rodret för Manifold Garden, och att han bland annat är konstnär märks otroligt tydligt.

Till att börja med ska jag inte sticka under stol med att det här kan vara ett av de mest uttrycksfulla pusselspel jag har sett. Upplägget i sig är ganska enkelt, men med hjälp av smart design har man gjort spartanskt detaljerade miljöer och pussel till en desto djupare helhet.

Målet med spelet är att ta sig igenom olika områden vilka låses upp genom att lösa ett eller flera pussel. Världen jag befinner mig i går att vrida och vända på och det är kring den funktionen pusslen kretsar. Med hjälp av färgkodade kuber som resonerar med de olika vinklar världen kan få aktiverar jag dörrar, maskiner och vattenpumpar, som i sin tur för mig djupare och djupare ner i kaninhålet.

Det som gör Manifold Garden extra intressant är att jag som spelare måste använda mig av hela min omgivning för att lösa ovan nämnda pussel. Några minuter in i spelet står jag vid ett stup. I armarna har jag en kub som jag förstår att jag ska ta till en plattform några meter bort, men då jag inte kan hoppa känns det som en omöjlig uppgift.

Jag vrider och vänder på världen samtidigt som jag skrajset nästan klamrar mig fast vid varenda vägg eller utbyggnad som kan stoppa mig från att falla ner i den till synes milslånga avgrund som sträcker ut sig under mig. När jag stirrar ner i djupet noterar jag plötsligt att en exakt likadan byggnad och plattform befinner sig långt där nere, knappt urskiljbart. Jag tar tag i kuben, går fram till kanten, sväljer och tar steget ut i det tomma intet.

Efter ett ordentligt sug i magen och några sekunders fritt fall landar jag, och upptäcker till min förtjusning att världen loopar. Jag kan således alltid ta ett steg ut i tomma intet med vetskapen att jag förr eller senare sätter fötterna på fast mark igen. Pusslet blir löst och med detta har jag även insett hur mycket mer jag kan experimentera med min omgivning än vad jag ursprungligen trodde. Begreppet skräckblandad förtjusning har sällan känts så relaterbart.

Allt eftersom jag utforskar spelet känner jag att pusslen på många sätt bara är en liten del av det stora hela. De har ingen tydlig utveckling i svårighetsgrad och utmanar mig sällan längre än en liten stund, men vid ett eller två tillfällen glänser de till rejält och får mig att klia mig i huvudet. Exempelvis var en av mina favoriter ett område där avgörande delar av pusslen endast gick att se om jag tittade på dem ur en viss vinkel, lite som den där ”osynliga bron” i filmen Indiana Jones och det sista korståget.

Den stora dragningskraften i spelet ligger i de fantastiska miljöerna som ständigt vecklas ut framför mig. Ackompanjerade av en diskret men stämningsfull samling ljudspår tornar de upp sig över och under mig i något som skulle kunna vara ett digitalt himmelrike. Jag spenderar timmar med att fascineras av dessa enorma byggnadsverk och det slutar aldrig att suga till i magtrakten när jag bestämmer mig för att ta det där steget ut i evigheten. Debatten om spel som konstform kanske fortsätter, men det spelar ingen roll för mig längre. Med Manifold Garden vet jag bokstavligen var jag står i frågan, och det är en mycket vacker plats.