Recension: Mafia II – Definitive Edition [PS4]

Vito Scaletta, en ung kille från en siciliansk familj, kommer hem till Empire Bay efter att ha blivit sårad i andra världskriget. Han inser snabbt att det är en dålig idé att fortsätta vara i krig, så med lite hjälp förfalskade handlingar för att Vito ska slippa fortsatt armétjänstgöring. 

Allt är dock inte en dans på rosor på hemmafronten heller. Vitos nu avlidna pappa har försatt familjen i skuld, och det faller på honom att lösa den skulden. Efter att ha mött ett par kontakter och hjälpt dessa med mer eller mindre lagliga sysslor börjar Vito bredda sitt kontaktnät och få lite mer inflytande och pengar. Snart har han lyckats samla ihop tillräckligt mycket pengar för att lösa familjens skuld, men samtidigt börjat få mindre välvilliga ögon på sig. Om Vito tyckte att armélivet var stressigt och riskfyllt står han inför ett spännande uppvaknande.

Mafia II – Definitive Edition är en nyversion av ett spel som först släpptes för tio år sedan till förra generationens hårdvara. Tydligt inspirerat av spelserier som Grand Theft Auto och The Godfather utspelar det sig i en stor, öppen och detaljerad stadsmiljö. Men till skillnad från Grand Theft Auto är Mafia II betydligt mer linjärt och fokuserat på handlingen. Utöver att följa huvudberättelsen finns det inte mycket att göra utöver att köra runt och njuta av miljöerna.

Empire Bay ser fridfullt ut på vintern, men under ytan döljs ett komplext drama

De som har spelat originalet kommer känna igen sig i mångt och mycket – det är i grund och botten samma spel som släpptes för tio år sedan, men med väsentligt bättre grafik. Miljöer och karaktärer ser mer levande ut och de växlande årstiderna skildras mycket mer detaljerat nu.

Handlingen har klarat tidens tand bra, Vitos äventyr är både välskrivet och gripande. Spelmekaniken har inte åldrats lika bra – det är mycket bilkörande genom stadsdelar som känns som kulisser och stor fokus på att skjuta allt som är i ens väg. Efter ett tag blir det en smula tröttsamt och jag saknar lite variation, eller för den delen, mer fredliga sidouppdrag. Men det är ju ingenting som fanns i originalet, så det kan jag inte riktigt klandra nyversionen för. 

Med en schysst puffra kan man komma långt i den undre världen

Dock är inte allt helt perfekt levererat. Spelet dras med en hel del buggar just nu – bilduppdateringsfrekvensen är stundtals under all kritik och vissa grafiska element ser riktigt konstiga ut ibland. Det här är i sig saker som inte förstör spelupplevelsen helt, men de drar definitivt ned helhetsintrycket och får spelet att kännas ofärdigt eller som ett hastverk. 

Värre är isåfall de buggar jag sprang på under uppdrag – väggar eller barriärer som visar sig omöjliga att ta sig igenom och som kräver omstarter av spelet eller uppdraget. Ett uppdrag i synnerhet krävde ett tiotal försök innan jag lyckades forcera ett staket med hjälp av en bil. Jag tappade också räkningen på hur många gånger jag öppnade en dörr och föll handlöst rakt ned genom spelvärlden till en stor tomhet. 

“Hade du också problem med att komma in genom dörren? Jag föll pladask ned i ett ingenting ett par gånger.”

Det är lite synd att Mafia II – Definitive Edition känns som ett slarvigt hastverk, i synnerhet eftersom det i grund och botten är ett bra spel med en intressant och bra maffia-handling. Jämfört med moderna versioner av spel från den eran känns Saints Row the Third: Remastered (8/10) som en betydligt mer kompetent och genomarbetad nyversion. Nu är det här saker som troligtvis går att åtgärda med uppdateringar, men innan dessa är på plats är det svårt att ge det ett bra omdöme.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.