Recension: MADiSON [PS4, PS5]

Luca vaknar upp i ett stökigt rum. Utanför bakom den låsta dörren står hans far i ett upprört och förvirrat tillstånd. Varför vet Luca inte riktigt än, men han mår inte särskilt bra, och när han väl lyckas ta sig ut ur rummet är saker inte som de var förr. En illasinnad känsla vilar över huset och när en gammal polaroidkamera snart dyker upp dröjer det inte länge innan Luca inser att han är insyltad i något riktigt obehagligt.

MADiSON, som spelet heter, är en skräckupplevelse i förstapersonsvy som doftar av teman från det tidiga 00-talets övernaturliga skräckfilmer, men även klassiska thriller-element och true crime. Gillar du filmer i stil med The Conjuring, Insidious, The Babadook med flera kommer du således känna igen dig ganska fort i Lucas prekära situation. Det visar sig nämligen att en död seriemördare vid namn Madison Hale har ett finger med i spelet, men mer vill jag inte säga med risk för att påverka upplevelsen.

”My name is Luca, I live in the haunted house”

Med en polaroidkamera i handen vandrar jag i rollen som Luca omkring i det omfattande huset, letandes efter ledtrådar. Vi får aldrig riktigt klart för oss om det vi ser faktiskt händer eller om det bara är i karaktärens huvud, men jag lär mig snart att det är kameran som är nyckeln till framgång. Dels fungerar blixten som ljuskälla i de mörkaste av rummen, men jag kan även ta fotografier för att memorera detaljer i miljöerna som jag kan ha nytta av för att lösa spelets många pussel. Dessa två användningsområden bleknar dock i jämförelse med dess viktigaste uppgift, att påverka min omgivning. Kameran är nämligen ingen vanlig kamera, utan kan få dörrar att öppnas, ledtrådar att avslöjas och hemligheter att dyka upp om jag har tur och är uppmärksam.

För att avancera längre in i huset och dess hemliga utrymmen krävs det att jag löser alla klurigheter som radas upp framför mig. Dessa är förvånansvärt svåra och vid flera tillfällen sitter jag fast långa stunder innan jag kopplar vad det är som förväntas av mig. Det är svårt, men på ett sätt som gör att jag känner tillfredsställelse när jag väl lyckas knäcka nöten och kan ta mig vidare. Jag uppskattar även att man inte radar upp pusslen på ett uppenbart sätt, utan istället tvingar mig att fundera över vilka jag har eller kanske inte har förutsättningar att lösa på direkten. De är så gott som alltid nära kopplade till spelets handling, så utöver framsteg belönas jag dessutom med nya detaljer kring spelets bakgrund när jag klarar dem.

Den där stod inte där nyss..

Stämningen ligger tät genom hela spelet och den välstrukturerade ljudbilden tillsammans med insatser från duktiga röstskådespelare gör att obehagskänslan gör sig påmind så gott som hela tiden. Utvecklarna har dessutom lyckats få till en intressant nivådesign som gör att jag trots att jag egentligen kanske inte vistas i så många olika miljöer ändå får känslan av att jag gör det. Husets tajta planlösning varvas med Lucas synvillor och skapar på så vis olika filter för min upplevelse att lysa igenom. Då och då blir jag påmind om att jag kanske inte är där ensam, vilket dessutom gör att platserna aldrig känns säkra och att det är svårt att slappna av. Men det är väl sällan poängen med ett skräckspel.

Spelets skräckmoment ligger mycket i stämningen som kontexten och omgivningen bidrar med, så som varje smart skräckregissör gör sparar man in på antagonister och uppenbara konfrontationer så långt man bara kan. Plötsliga överraskningar i form av visioner, skuggspel och smart designade miljöer är spelets verkliga antagonister, men när man väl hamnar i en mer fysik konflikt är man inte särskilt kaxig heller.

Kameran är min bästa vän, eller?

Jag har spelat många skräckspel genom åren, men jag ska erkänna att det var längesen jag kände ett sånt tryckande obehag som jag har gjort under min genomspelning av MADiSON. Det välsvarvade utseendet, den täta ljudbilden, handlingen och upplägget får mig att rysa bakom min handkontroll, men det är så spännande att jag inte kan annat än fortsätta.

OBS! För troféjägarna som upplever spelet på en PS5 bör det tilläggas att en bugg i spelet gör att spelet inte registrerar att man har klarat det (åtminstone det datum denna recension skrivs).

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.