Recension: Mad Rat Dead [PS4]

Jag har alltid gillat både rytmspel och plattformsspel och tyckte att Mad Rat Dead såg intressant ut redan från den första trailern. I denna berättelse får du iklä dig rollen som en labbråtta, som redan under introduktionsfilmen dör under en labbarbetares skalpell.

Dock möter du snabbt en råttgud som uppfyller din önskan om hämnd och väcker dig till liv, eller kanske snarare odöd. Din vrede och hämndlystnad driver dig vidare mot äventyr i det mystiska labbet. Berättelsen drivs sedan framåt genom dialoger mellan varje bana och det bjuds på en hel del övernaturligheter och traditionella skräckreferenser.

Rytmdelen kommer in på två sätt. Om du är helt ur fas så fungerar inte kommandot du gav överhuvudtaget och om du är lite för tidig eller för sen så bryts din comboräknare. Förutom diverse hinder och fiender på banorna finns det även noter som du kan plocka upp. I slutet av varje bana får du ett betyg baserat på hur många noter du har lyckats samla, hur många rörelser du gjort i takt, hur många takter du har stått still och din största combo. När du väl klarat en bana blir den upplåst så att du kan spela om den direkt från huvudmenyn.

Musiken är tyvärr ojämn och flera av melodierna blir enformiga i längden. Låtarna av den japanske artisten a_hisa sticker dock ut åt det positiva hållet, och blir snabbt mina favoriter i spelet. Utseendemässigt så fungerar den handtecknade stilen väldigt bra, men miljöerna blir snabbt tråkiga och enformiga. Det blir lite för många metallrör och stenväggar för att det ska hålla i längden.

Precisionen i kontrollerna sitter överlag där den ska och vid vanliga plattformsmoment har jag inget att anmärka på. Dock hopar sig problem för mig när det kommer till fiender, och särskilt områden där jag är tvingad att studsa på en serie av fiender för att komma vidare. Du kan besegra motståndarna genom att stampa på dem eller genom att hoppa in i dem, men problemet är att det inte alltid är uppenbart vilken av dem du ska använda, och gör du fel är det bara att göra om. Dessutom bryter dessa moment mot rytmen och jag tvingas vänta en halv takt extra och hamnar titt som tätt ur fas och dör med en frustrerad känsla.

Varje gång du dör pausas spelet och du kan spola tillbaka några sekunder till en plats där du känner dig säker och kan återuppta banan. Det är möjligt att spola tillbaka hur många gånger du vill, men det finns en timer som avgör hur lång tid du har på dig för att klara hela banan, och löper den ut får du börja om från början.

En av spelets stora behållningar är bossbanorna som dyker upp i slutet av varje värld. Här bryts mönstret och det krävs betydligt mer både av muskelminne och för att memorera hur bossen rör sig och attackerar. Tyvärr blir det lite mycket mellanmjölk på banorna fram till varje boss.

Till en början har jag kul och försöker hålla konstant rörelse vidare genom banorna, men ganska snabbt tar känslorna kring enformig musik, trista miljöer och ologiska spelmoment över och jag tar en paus från spelet.