Recension: Lost at Sea [PS5]

En naturlig följd av att bli äldre är att då och då reflektera över tidigare händelser i livet. Man tänker på den glädje och sorg som har upplevts och de beslut du har fattat som har lett dig till den punkt i livet du befinner dig i nu.

Dessa ämnen är något som Lost at Sea hanterar på ett mer eller mindre abstrakt vis genom att du får utforska en öde ö som representerar de olika stadierna i livet, och som förväntat är det en ganska känslomässig resa att ge sig ut på.

Själva interaktionen med berättelsen är relativt sparsam dock. Den tidigaste perioden vi får utforska i huvudpersonens liv är när hon blir mamma, vilket är något hon har längtat efter väldigt länge. Här får jag utforska ett rum fyllt av leksaker och sagoböcker, men jag noterar att det finns vissa saker i miljön som inte är ifyllda. Med hjälp av en kompass får jag söka upp dessa luckor i minnet som befinner sig på andra platser på ön, och sedan återplacera prylen på rätt plats för att få mer sammanhang och berättelse. Denna första fas är förstås fylld av lycka och kärlek i hela familjen, men de övriga perioderna i livet vänder snabbt till tyngre ämnen på ett vis som oftast skildras väldigt effektivt.

Skånetrafikens hållplatser blir mer och mer absurda.

Det är däremot inte helt riskfritt att utforska ön. Du är konstant jagad av en fiende som representerar allt från skuldkänslor till beslutsångest, vilket inte är ovanligt att uppleva när man blickar tillbaka på stora vägskäl i livet.

Även om själva interaktionen hamnar i baksätet gör det inte så hemskt mycket för själva helheten, eftersom det trots allt är berättelsen som är drivande. Huvudsakligen träffar denna precis rätt på det emotionella planet, trots att det finns vissa ögonblick där den röda tråden tappas en aning och jag tvingas att gissa mig lite fram till hur karaktärerna har hamnat där de har. Denna brist på balans i berättandet gör upplevelsen aningen ojämn.

Den svagare delen av spelet kommer på den tekniska sidan, där prestandan kan göra rejäla djupdykningar emellanåt även på PlayStation 5. Visst, det är inte ett spel som kräver blixtsnabba reflexer eller extremt låg kontrollatens, men jag tycker ändå att en låg bildfrekvens drar mig ut ur upplevelsen som skildras. Det är lyckligtvis inte ett konstant problem, utan istället något som uppstår på vissa områden på ön. Den visuella presentationen överlag lämnar en del att önska, då miljöerna ofta ser överexponerade ut och detta gör att det ibland blir lätt att missa detaljer.

Ahaaa, ålderns HÖST. Nu fattar jag!

Jag anlände till denna fiktiva minnesö utan några direkta förväntningar men lämnar den full av positiva känslor trots verkets tillkortakommanden, men som en interaktiv berättelse lyckades den sätta tydliga spår i mig. Det finns flera subtila detaljer som används på ett effektivt vis för att skildra en gripande berättelse, och detta gör att det inte finns ett lika stort behov för mer traditionella spelelement.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.