Recension: Lara Croft and the Temple of Osiris [PS4]

När Lara Croft and the Guardian of Light introducerade oss spelare för ett nytt spelsätt med Tomb Raider-tema under 2010 var förändringen välkommen och mottogs väldigt väl. Nu är det dags för uppföljaren och den här gången har Lara Crofts konkurrent Carter råkat återuppväcka den egyptiska guden Set, som naturligtvis har onda planer. Som tur är väcks även gudarna Horus och Isis till liv och dessa två karaktärer tillsammans med Lara och Carter bildar gruppen på upp till fyra spelare som skall ställa allt till rätta igen.

Liksom föregångaren visas nivåerna och karaktärerna ur fågelperspektiv, vilket öppnar upp möjligheterna för att uppleva spektakulära vyer men gör det även enklare att spela tillsammans. Grafiken är detaljerad och karaktärerna välanimerade och när det kommer till filmsekvenserna som för berättelsen vidare är dessa snygga i sin serietidningsinspirerade form, även om Lara för det mesta ser uttråkad ut.
Berättelsen är tunn som en ostskiva och skulle mycket väl kunna vara hämtad från ett manus för en äventyrsfilm från 80-talet.

Det som är det fina är att det inte gör någonting, styrkan hos Lara Croft and the Temple of Osiris ligger nämligen inte alls i grafiken eller manuset utan helt och hållet i spelglädjen.

Vaddå, måste jag se förvånad ut? Vet du inte hur många spel jag varit med i?

Vad då, måste jag se förvånad ut? Vet du hur ofta jag hamnar i situationer som denna?

Crystal Dynamics lyckades bra med spelmekaniken redan i förra spelet och det är inte mycket som ändrats nu. Antalet vapen som går att utrusta sin karaktär med känns fler och det är verkligen kul att prova allihop tills dess att jag hittar mina favoriter. Hela tiden dyker nya, förbättrade vapen upp men det är något i grunduppsättningen av pistoler som gör att jag uteslutande använder dem. Jag vet faktiskt inte varför men jag upptäcker samma beteende i äldre Tomb Raider-spel också, kanske är det för att ammunitionen inte tar slut?

Det finns nio nivåer i spelet och de representeras av olika tempel där gruppen av äventyrare tillbringar mest tid med att strida mot monster och lösa pussel. Om det är fler än en spelare bakom kontrollerna, blir ofta själva förflyttningen också ett pussel där samarbete och problemlösning krävs för att komma vidare. I flerspelarläget glänser Lara Croft and the Temple of Osiris i sin fulla prakt, det är ofta som jag och min medspelare berömmer varandra när vi klarat av ett knepigt parti.

Ett...två... VÄNTA! Menar du att vi släpper på tre eller efter tre?

Ett…två… VÄNTA! Menar du att vi släpper på tre eller efter tre?

Striderna känns tillfredsställande, de är aldrig speciellt utdragna och bjuder på ett relativt lätt motstånd. Ibland känner jag till och med att fienderna är lite väl klena och korkade, det blir till slut endast striderna mot bossarna som känns något i närheten av utmanande. De pussel som striderna varvas med är också ganska enkla men blir lite klurigare i flerspelarläget. Söker man större utmaningar finns det speciella tempel i nivåerna där logiskt tänkande och förmågan att lösa problem verkligen sätts på prov.

Lara Croft and the Temple of Osiris är ett kort, lättuggat spel där godbitarna består i dess pussel och samarbetet som krävs när fler än en spelare plundrar gravarna. Förvänta dig inte någon djupare insikt i egyptisk mytologi eller karaktärernas utveckling i spelet utan gläds istället åt de väl utformade nivåerna och de intressanta pussel som du ställs inför. Spelet är väldigt likt sin föregångare och om du tyckte att det var roligt redan då, blir du inte beviken nu!

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.